endast de konflikter som utspelar sig när alla parter är mätta och utsövda gills

Tack käraste ni för era ord förra helgen. Det blev mycket bättre. Förra veckan var jag, om inte utomordentlig så åtminstone hyfsad+. Kom även på det förlösande:

endast de konflikter som utspelar sig när alla parter är mätta och utsövda gills

Jag älskar ju vår lilla unge så evinnerligt mycket. Någon sa om sitt eget barn: "han är vår kärlek och vår utmaning". Otroligt vackert och ja, så är det. Jag har gått och lagt mig i hans säng när han somnat (nej, han ville ju helst sova där.. Så mycket för vår plan!) och somnat där jag också. Bara för att få de där lugna andetagen och ron tillsammans. Sen har jag sovit i kanske en timme, vaknat med massiva nacksmärtor och tagit mig tillbaka till vår säng. Nackvärk, en ständig följeslagare de senaste dagarna.

Vi har nu klivit in i den magiska tolfte veckan (11+0 idag), men tänker inte ropa hej förrän om kub om en dryg vecka är okej. Men ser det bra ut då, ja då blir det klackarna i taket och ingen oro mer. Det är ju rena pesten att tiden går så förbenat långsamt. Nu är det sju veckor sedan jag senast gick på toaletten utan att vara rädd för blod. Tärande. Men jag har skrivit in mig! Hon var l-j-u-v-l-i-g, barnmorskan. Fick mig att vilja byta karriär, bara för att få vara som henne. Men jag vet sedan förra (förrförra) graviditeten att det bara är tillfällig sinnesförvirring. Inte vill jag bli barnmorska inte. Huvva.

Om allt är som det ska nu.
Om. Fortfarande Om.

Då är det så att vårt lilla lilla barn kan suga på tummen nu. När jag tänker på det kommer tårarna. Jag försöker tänka på det ofta, ofta.




(= inga konflikter alls på hela veckan)