Det närmar sig. Om det här hade varit lilla oktober-graviditeten hade jag andats ut i morgon. Tolv fulla veckor. Kanske tagit ut segern redan vid hjärtslagen i vecka sju, som jag gjorde när jag var gravid med A. Men nu är det inte så. Nu är det här Mallorca-graviditeten, missfallet sitter som berg i lyckocentrat och jag vågar ju knappt andas. Tänk vad det kan ändras.
Om ultraljudet är bra på måndag, då tänker vi fira! Rituellt kasta oron över bord!
Men vet ni? Kanske, kanske kände jag ett litet fladder idag. Eller, först en gång på jobbet i en helt olämplig situation i förmiddags, och sen en gång till nu ikväll. Då högläsande och fnittrande åt Isobel Hadley-Kamptz som twittrat sig igenom Mammutjägarna. Önskar jag kunde länka det på ett sätt som är meningsfullt även om ett halvår, men det är ju omöjligt.
Och så jag tvekar jag. Ska jag skriva om fladdret? Jag skulle känna mig så vansinnigt dum om bebisen inte lever. Som tror att magbubbel är bebisfladder.
1 kommentar:
Men åh!
Tänk om vi var möjliga att nollställa så att våra dåliga erfarenheter inte fick möjlighet att förstöra framtida upplevelser.
Vill att ni ska få njuta av den här gången, finaste du.
Skicka en kommentar