Smulig kärlek

G från köket: "Kaffet är på, tidningen är inne men smörgåsarna blev liksom smuliga! Försöker lösa det!"

Nu sitter jag här med mina lösta smuliga smörgåsar på As gamla okrossbara tallrik och njuter av kaffe och tjugo minuters lugn. A har sprungit in på förskolan och jag ska snart till min skola. Grupparbete med gnällig grupp -oh the joy. Ändå, och det tackar jag G och min med ost och smör ihoplimmade macka för, på riktigt gott humör!

Märkligt

Idag slog det mig. Vår bebis är beräknad exakt på dagen ett år efter att de första tecknen på missfallet visade sig. Femte februari. Vad märkligt att jag inte tänkt på det tidigare.

pappa pappa barn och Hello Kitty-fegeri

A har med sig en kompis, tillika granne, hem från förskolan för första gången. Jag pluggar och tjyvlyssnar, blir alldeles varm av att dessa barn är mitt uppe i pappa pappa barn-leken. En av dem har en bebis i magen, han får lägga sig och vila på sängen. Den andra går till affären, ska "bara köpa ägg, kommer strax hem!". 

I helgen stod jag framför skylten två tröjor för 140:- på en värmländsk marknad. Fanns massor av tröjor. Jag valde en brandkårströja, för den visste jag att A skulle älska. Sedan velade jag mellan Bamse och Hello Kitty. Han bläddrar i Bamsetidningar dagarna i ända, men får det där särskilda glittret i ögonen av Hello Kitty. 

Jag fegade ur. Valde Bamse. Bamse och Brandkåren. Jag skulle älska att klimatet var sådant att det är hundra procent okej för halvsmå killar att ta på sig Hello Kittytröjan och trava till förskolan. Men jag är rädd för om någon av de tuffa (vad nu DET är?) barnen skulle säga någonting som skulle göra honom osäker. Vill behålla honom i den här mjuka fluffiga snälla världen ett tag till. Någonstans passerade vi åldern för när jag började bry mig om vad andra tycker om hans klädsel. När?

Höst!

Klockan halv fyra-sentimentalitet

Mitt i natten-vaken för första gången denna vecka. Men mysigt vaken. Jobbet löste sig häromdagen, tack suveräna chefen. Nu kan jag ta det lite lugnare.

Fylld av kärlek till G som ligger här bredvid. Vill nattprata men han behöver sova. Han drar ett lass utan knot och ja, jag tackar honom varje dag. Tackar och fräser (var är min stubin?) och kramar. Min kloka, älskade man, nästa helg har jag fixat hemlig barnvakt och jag vill överraska dig med något för oss. Restaurang och en film som DU vill se. Du hade rätt när du sa att du inte varit mitt i centrum sen dagarna med blindtarmen 2011. Du sa det med glada ögon och det älskar jag dig för. Jag säger ibland att om du var ett djur skulle du vara populär att avla på, du är så vänlig och klok. Snygg och trygg och lika mån om vår lilla familj som jag. Vilket bra team vi är, älskade du.

Snart är det morgon, och då kommer du gå upp med A. Om inte jag hinner först. Den här veckan har jag varit piggare än tidigare veckor, och tagit några morgnar och nattuppvak. Jag älskar dig för den kravlösa tacksamhet du visar då. Kanske ett resultat av våra tre sömnlösa år? Då när vi bestämde oss för att unna i stället för att roffa. Eller så är det bara så du är. Märk väl: utan att vara som en dumsnäll hund, om jag nu ska fortsätta med djurreferenserna.

Nu är klockan över fyra. Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Men jag börjar bli trött, det måste jag utnyttja. Vi ses igen om några timmar. Tack för att jag får dela ditt liv. Jag älskar dig.

Bättre!

Peppen inför gårdagens föreläsning: inte den största.. ;)

Mår dock mycket bättre nu. Vaknade både igår och idag med lycka i hela bröstet. En underbar, solig helg och min chefs ansträngningar för att låta mig slippa jobba gjorde susen. Ännu inte helt klart, men på god väg.

Och och och: 23+0 idag! Bebisen sparkade så ihärdigt i natt att jag vaknade. Glädjen i att känna de där små (nåja) sparkarna är enorm.

vemod och oro

I morgon är det den femte oktober. Lilla Oktober var beräknad till den femte oktober. Jag känner mig vemodig över att vi inte blir oktoberföräldrar, men jag är inte ledsen längre. I magen sparkar Februari för fullt, och jag svämmar över av ömhet inför de där kickarna. Jag är ledsen att Oktober inte fick stanna, och jag är innerligt lycklig över att Februari är på väg till oss. Tänk om jag vetat det här när jag trodde att jag skulle gå sönder. 

Jag tänker så mycket. Det har blivit mer den här veckan, säkert för att datumet närmar sig. Är orolig. Jag längtar så till februari, tror jag, jag vill i alla fall veta att allt gått bra. Ha facit. Igår passerade vi en milstolpe, vecka 22+0. Då får bebisen en chans i Uppsala. Om en vecka försöker även Karolinska i Solna. Tror jag, jag har hållit mig från att kontrollera uppgifterna lika noga som jag gjorde när jag väntade A. Men fortfarande är det några veckor tills chansen till överlevnad utan bestående men är riktigt stor.

Ibland, ofta, önskar jag att jag inte visste det jag vet. Få vara som de som min kompis make beskrev. De som tänker att de ska skaffa barn och blir gravida. Som går till rutinultraljudet för att säga hej till sitt barn, tar för givet att förlossningen ska gå bra, och det gör den. Som utgår från att bebisen ska vara frisk, och så är den det. Det kommer aldrig hända oss, var hans slutkläm. Vi kommer aldrig kunna gå på ultraljud utan oro, aldrig närma oss en förlossning utan oro. Aldrig känna oss helt okej med de där timmarna och dagarna när hjärtfelen brukar visa sig.

Förra gången, när jag väntade A, var jag nervös inför förlossningen. Men det gick bra. Den här gången är jag rädd. Riktigt rädd. Det kom över mig för några veckor sedan. Kanske för att jag vet vad det innebär att ha ett barn, vad vi riskerar att mista. Och tänk om något händer mig, om A blir utan mamma, G utan fru. Jag undrar om jag kan lita på vårdpersonalen i samma utsträckning som jag gjorde vid förlossningen med A? Det förvånade mig då, att jag kunde släppa kontrollen till dem. 

   I natt låg jag vaken i timmar. Tankarna som kommer vid fyratiden är sällan positiva. Jag föreställde mig vår familj  i alla möjliga tragiska scenarier, sådant som jag brukar vara bra på att undvika. Inbillade mig att bebisens hicka inte alls var hicka, utan kramper. Nu saknar jag filter, hud. Allt går rakt in. Det är svårt att jobba, jobbkläderna hjälper inte alls så som de brukar. Det är svårt att läsa tidningen, se på nyheterna. Raderar Bris och Rädda Barnens nyhetsbrev i mailboxen utan att läsa. Världen är så sorglig. 19000 barn dör varje dag!