En liten bit, bara för att känna smaaaaaken

Sjukt långt bort. 80%-ig choklad, så meningslöst att jag närapå grät i lördags (riktig bottennappsdag) när jag såg att den enda choklad vi hade hemma var just en sån.

Jag vill ha kvantitet. Massor. Fullt i munnen liksom. Bäst är "sockerbitar" med chokladöverdrag, ger bra med tuggmotstånd och det räcker med två samtidigt för att få den där effekten jag vill åt. Gud, jag låter ju helt ätstörd! Verkligen tur att detta begär kommit nu senaste veckan och inte tidigare. Hoppas att Å DET SNARASTE kunna återgå till mitt måttfulla, tråkiga "en bit för smakens skull".

Välkommen, bebisen vår. Mamma har precis sprängt toppvikten och vill helst inte gå upp mer nu.

5/2

Vaknade lite sur. Men inte orolig!

Igår gjorde vi tillväxtultraljud och visst är bebisen lite mindre än genomsnittet, men mådde alldeles utmärkt. Allt fint, bara bra. Mycket psykologiskt (psykiatriskt? ;) ) bevandrad barnmorska gav oss "extra allt".

Men igår kväll kände jag mig nästan säker på att det var på gång, hurra! HURRA!!! Åt två rejäla portioner pasta, slocknade vid nio, vaknade av ont i magen vid två. Hurra! Nej! Bara hungrig.

Nu så lugnt, så lugnt.

Två falsklarm i natt. A hade inte vaknat, han bara pratade i sömnen. Och sammandragningarna avtog. Men jag vaknade så glad idag, kroppen har börjat jobba och A har för andra förkylningsomgången sovit sig genom krupphosta. Han som annars ägnat timtals åt väsandning de där (sällsynta) gångerna han blir sjuk.

In sprang han till oss i morse, ville kolla vilka som var där. "Äsch, jag trodde ni skulle födda bebisen i natt!".

39+5 idag, och om man får tro min smarta telefon så föds vår bebis i morgon.

Mitt i natten-vaken, igen

Mitt i natten-vaken. Vaknade av stark sammandragning. Vrålhungrig, kissnödig och lite nervös. A blev sjuk ikväll igen, han som brukar vara den friskaste av oss alla. Hör hur han skällhostar ibland från sitt rum. Snart kommer han nog vakna och komma in till oss. Jag tog en shot av hans hemmagjorda Dunderhonung (jag gör den till dig mamma, för då kanske du får ont i magen!!) innan han gick och lade sig, sa att den kanske funkar så bra att mormor och morfar får komma hit i natt, trots att du är sjuk! Spännande, tyckte han. Puh.

Lilla gubben, han blev stor idag. Denna underbara dag som bjöd på strålande sol och gott kaffe på baksidan med grannarna. Han kastade toalettringen helt plötsligt, han som alltid varit rädd för hål och så sent som häromdagen sa att han skulle behålla den där ringen tills han blev arton, kanske nitton år. "Man är väl ingen toalett-mås, heller" stoltserade han idag. Jag vill aldrig berätta att det heter mes. Vi jublade och åkte direkt till leksaksaffären, och oj vad han gick länge i gångarna innan han valde en present.

 

I morgon (idag) blir det vab. Eller förlossning? På något vis får vi i alla fall säga hej till vår bebis. Barnmorskan bokade faktiskt in ett tillväxtultraljud till eftermiddagen.

Jag tänker på den där natten för fyra och ett halvt år sedan. Det började såhär då. Sen satt jag vaken, på helspänn hela natten, och kände hur sammandragningarna kom tätt. Utan smärta, men tätt. Framåt morgonen somnade jag och på eftermiddagen började det om igen. Ett halvt dygn senare föddes A. Är vi där igen? Jag har hela tiden tänkt att det ska börja med slemproppsvarning ett par dagar före, som med A.

Jag räknar timmarna till rusningstrafiken, stan korkas igen om cirka sex timmar. Kanske kan vi lämna en stund på förskolan om det kniper, om mormor och morfar fastnar i trafiken? Det kan vi nog.

Vi får se. Jag känner mig lugn, trygg och glad. Oavsett om den där sammandragningen, som nu följts av flera, är startskottet eller ej så får vi snart träffa vår bebis. Jag längtar!

Och nu vaknade vår lille kruppkille, nu ska jag mamma mig riktigt, riktigt bra.

mental övertid

Det här med oro.

 

Varje gång jag pratar om bebisen, om drömmar och längtan, så gör jag det med ett sting av tänk om det inte går bra. Varje gång jag och G pratar med A om hur det ska bli när bebisen kommer till oss, är jag orolig att det inte ska komma någon bebis till oss. Att vi ska få åka hem med tomt babyskydd. Min ångest ska inte gå ut över A:s rätt till förberedelse, men några gånger varje dag är jag livrädd. Jag tillåter mig att vara det. Det är ett år sedan jag testade positivt med lilla oktober som inte blev, ett helt år har vi uppfyllts av tankar på graviditet, sorg och så graviditet igen. Min skräck är att det blir ett år till.

 

Det är ju därför den här sista tiden före förlossningen känns evighetslång. Vi är så nära, så nära. Men när man nästan kan ta på drömmen är det otäckt också. Någon centimeter skiljer mina händer från vår lilla bebis kropp. Ändå är h*n mer avlägsen än någonsin, just för att h*n är så nära.

 

Magkurvan har vikit av lite, stått nästan still de sista veckorna. Inte på grund av att bebis har sjunkit ner och fixerat sig, för det har ännu inte hänt, utan på grund av...: Ja vaddå? När A föddes var han oväntat liten, trots att magen följt mittenkurvan precis hela vägen. Det oroar mig. Barnmorskan säger att det ser bra ut, att allt är normalt. Bebis härjar i magen. Ändå, den där oron. Den som inte kan försvinna utan en frisk och glad bebis i mina armar.


Bra sak idag: Vårsalongen med en av mina (gravida) bästisar. Tänk, de är gravida båda två! Vi är gravida alla tre!

Brev till B.

Vad vi längtar efter dig!

Idag är det precis sju månader sedan vi fick veta att du finns inne i min mage, och aldrig har sju månader varit så långa. Nu är det snart dags för dig att komma ut och vi är så förväntansfulla. Jag, pappa och A. Och mormor och morfar och farmor och farfar och morbror och farbror och jättemånga andra också. Idag var jag, mormor och din storebror hos barnmorskan och lyssnade på ditt hjärta. Det slog så fint, så fint. A sa att det lät precis som musik.

kommer du till oss innan
knoppen slår ut?

Nu tar du nästan all plats i min mage. Din rumpa är precis under mina revben och så sparkar du mig på höger sida. Du har ryggen åt vänster och huvudet nedåt. Du bökar och står i, framförallt på kvällarna. Och så väcker du mig på nätterna, du gör mig både kissnödig och hungrig. När jag går ner till köket brukar jag tänka att du och jag är på nattpromenad. Att vi är där i köket båda två och det är så mysigt.
   Och vet du, du gör mig jättevarm också! Stackars pappa fryser jättemycket, för du och jag måste sova med fönstret öppet. Och den här vintern har varit väldigt kall, idag var det strålande sol och femton minusgrader ute. Och så hickar du, massor! Det gjorde A också när han låg i min mage. Ja, det gör ju alla små små bebisar. Men du och din bror är ju just våra speciella små bebisar, med just er speciella, extra söta hicka. Mammas och pappas två barn, de bästa vi någonsin kan få. Vi älskar dig redan.

Din säng är färdigställd, ditt skötbord ihopsatt. Det ligger pyttesmå kläder i dina lådor och vi är redo för dig. A frågar varje dag om det inte är dags snart, om jag inte börjar få ont i magen nu. Åh, jag längtar så himlans mycket efter dig! Jag är så nyfiken på dig. Vem är du? Hur ser du ut? Och så min och pappas stora fråga: vad ska du heta? Snart vet vi!

fylla på och dra ifrån

Sällan har jag känt mig mer som superhero än idag (men jag hoppas kunna skriva det igen inom ett par veckor). I söndags kväll, när det stod klart att A för ovanlighetens skull blivit sjuk, blev jag så himla orolig. Jag, vi, försöker tanka A full med föräldrakärlek nu. Tänker att det är bra inför stormen som komma skall. För det känns som om vi nu lever lugnet före stormen. A är mer harmonisk än någonsin, och vilken bra timing det är på det, jag är äntligen långsam och lugn, och vi har roligt tillsammans alla tre-som-snart-ska-bli-fyra.

 

Men i söndags: Hur sjutton ska jag, ensam, orka fylla på mer än jag tar från den där kärleksbufferten? 

 

A går nu fyra dagar på förskolan, 9-15:30, i veckan. En dag är mormordag. Jag vilar, träffar vänner och orkar vara (en bra) mamma när han kommer hem. Vi har supermysiga morgnar och helt okej eftermiddagar. Väldigt trötta kvällar. Och på kvällarna, då blir jag så rädd att jag nallar för mycket på bufferten. Då när jag hummar och inte riktigt orkar FÅNGA DAGEN (A:s dag), inspektera projekt och lämnar så gott som allt ansvar till G. Lägger mig på sängen och ler matt till svar på de hundratals meningar som vår energiske gosse levererar. Ser besvikelsen i hans ögon och får en filt över magen. En puss och orden: "sen när bebisen är här, då kommer du orka leka mer med mig!". Ja min älskling, det ska jag orka! Det måste jag orka.

 

Och därför är jag så glad nu, när det är en timme kvar tills G kommer hem, A och jag har klarat av två dagar med mer påfyllnad än dränering och i morgon, då är han pigg nog att gå tillbaka till förskolan.

Mjukisbyxfasen, 37+5.

Hade fikagäster i helgen, en av A:s nya förskolekompisar med familj. Jag försökte klä mig respektabelt, men det gick inte. Inte heller kan jag ha mina ringar längre. Och jag tror att jag får ont i nacken av att ha dem runt halsen. Svag!? Men jag står ut, vägrar gå utan.

I morse berättade G att han hade tänkt filma mig igår kväll, jag hade snarkat så högt att han inte hörde vad som sas på tv:n. Han ville dela stunden med mig. Fy fan. Just det här att inte kunna kontrollera sin kropp, jag avskyr det. Att inte kunna vända mig som jag vill, sova som vanligt och nu dessutom SNARKA. Usch. Välkommen ut nu, bebisen vår!

Stor-ungen min

Jag älskar På Spåret, men just nu älskar jag Gladiatorerna mer. A har blivit stor, får vara uppe på fredagarna och se hela. Han är så trött att ögonen går i kors, men klarar det. Popcorn och riktigt svennigt fredagsmys. Tio minuter kvar och jag längtar!

Och eftersom jag sov en rejäl eftermiddagslur så kommer jag orka se PS efter att A somnat. Win-win!

Klyschig och harmonisk

redo vecka 35 vs redo vecka 37.

Vecka 37 och jag känner mig som en enda stor mage. Njuter. Njuter av att vara gravid, kanske är det sista gången. Ja, troligen är det sista gången. Jag vill krama ur det sista ur den här fantastiska perioden av livet. Den här perioden när vi njuter av att vara en liten tre-men-snart-fyra-familj, lugnet och drömmarna om hur det kommer att bli att vara en till. Vi längtar så mycket. Men de här sista veckorna, åh vad de är fina.

 

Svettas (G kom i samspråk med nybliven fader, och de båda hamnade i omedelbart genomfruset samförstånd. Jämförde antal nackspärrar), nässprayar och knaprar Alvedon på natten. För nu gör det ont. Fogarna, ryggen, fötterna. Tack och lov, inte lika stora fötter den här gången. Knappt någon (synlig) extravätska alls. Ändå väger jag mer än jag någonsin har gjort, förra veckan vägde jag in mig på samma vikt som jag hade när A just skulle födas. Då hade jag gått upp 19 kilo, den här gången kanske 13.

 

Jag börjar närma mig redo. Vad nu redo är. För några veckor sedan betydde redo att alla saker låg på sin plats, att det inte fanns ett dammkorn, inga vissna blad. Att vi fått till A:s rum, att bebisrummet var kittat, att alla inköp var gjorda.

 

Nyss gick jag förbi smulorna på köksgolvet, tänkte att jag tar dem sen. Om jag orkar. Kanske kan mamma göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. För några veckor sedan torkade jag trappan med våtservett, de senaste dagarna har jag noterat att det börjar bli rätt dammigt där. Ska kanske fixa det framåt eftermiddagen. Om jag orkar. Annars kanske mamma kan göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. Skrivbordet jag sitter vid har en del osorterade papper. De ligger inte ens i en snygg hög. Jag bryr mig inte. Det enda som är viktigt är vi.

O-ro

Tiden rusar.

 

Jag har känt mig så stressad, så stressad. Inte redo, full av intryck och sprickfärdig av frustration.  Stressen över kommande förlossning, bebis. Tänk om vi bara gör bebisar som inte sover? Jag måste vila! Ställde in nyårsresan, bästa beslutet. Man får visst vara ego i vecka 35. Tankar på att min uppladdning inför A:s födelse var milsvid från denna. Då: åtta lediga veckor av sol, långa promenader och god sömn. Nu: med lite tur fyra veckor. Solen har inte visar sig på två veckor och jag sover som en kratta. Jag är trött, har känt mig på gränsen till utmattad. "Spring" i benen, men en kropp som inte samarbetar. Sammandragningar. Lindrigt ändå, men långt från hur jag dansade mig igenom graviditeten med A. Mitt enda riktmärke.

 

Sedan: en öppning. En helt egen torsdag, trots A:s jullov och G:s jobb. Jag gjorde så som jag gjorde när jag väntade A. Tog bussen till samma hållplats, köpte en latte på samma ställe och vandrade samma sträcka. Lite kortade den här gången, men ändå. Samma väg. Det var något djupt psykologiskt i den resan. Någonting händer i kroppen nu, någonting bra och som jag har längtat efter. Jag skärmar av. Tappar tråden, avbryter och glömmer svara. Äntligen. Bubblan, du är välkommen.

Ro

Fin jul, vi har bra folk omkring oss. Men nu hemma efter obehaglig körning genom ett underkylt Sverige. Fötterna högt. De börjar svullna. Redan, förra gången betedde de sig som tempurmadrasser i slutet. P4-konsert på radion och en liten nöjd kille som snart sover sött. Två timmars brädspel (Angry Birds, oväntat roligt!) med dem jag älskar mest, stearinljus och popcorn. Borta bra men hemma bäst.

Vill inte lämna vår stad mer innan bebisen kommer. Har en nyårsresa inbokad men jag vill boa in mig. Ego eller löfte? Jag vill packa väska, sätta ihop skötbord, köpa blöjor, badbalja och bilstol. Vara med min lilla familj i lugn och ro, tanka A full med föräldrakärlek inför den prövning som komma skall.

34+0 i morgon.

nedräkning

Barnmorskebesök i morse. 32+0, det tar sig. De senaste fyra veckorna har rusat fram. Tänk om de första veckorna hade gått lika snabbt? Nu har jag en ynka skoldag kvar och ett ynka inplanerat möte innan jag går på ledigt och bebisväntan. Det känns fantastiskt. 

Vi pratade om bb-tid idag. Som omföderska brukar man vara kvar en natt. Frågade om besökstider och får A komma dit, så här mitt i infektionsperioden? Han får komma dit, "han får till och med vara med under förlossningen om partnern tar ansvaret". Tårar. Äntligen en plats, bortsett från min egen arbetsplats, som fattar vart fokus ska ligga. Men nej, A ska inte vara med under förlossningen. Men i mina drömmar, då när bebisen kommit ut till oss och allt har gått så där rosa-bra, då kommer också A till bb och så är vi där och trimmar in oss alla fyra. Tänk om det blir så.

"tentapluggar"

förlossningstankar

Igår. En antydan till förlossningslängtan. Vilken lättnad. Det blev som jag trodde, när jag fick sluta jobba kunde jag börja fokusera inåt. På vår egen soffa, på det som betyder någonting här och nu. Vår lilla, lilla värld i världen.

Förlossningen. Ja, igår började jag känna längtan. Jag tänker på hur jag satt och läste vid vattnet, åt mina jordgubbar, reste mig upp för att gå hem och värkarna startade. Hur fint det var, och hur bra det gick trots det ganska långa förloppet. Sexton timmar, ett och ett halvt dygn om jag ska räkna in de regelbundna värkarna natten före, de som stannade av. Kanske bottnar min oro även i det. Att vi redan har upplevt den perfekta förlossningen. Kan det bara bli sämre? Nej. Nu har jag ro att fokusera på att det faktiskt kan bli lika bra. Stor fördel: jag vet att det ens är möjligt. Det är som med bebistiden, skillnad mellan att veta och att tvingas tro på andras ord om att det bara är en faaaas.

Idag är det tre månader kvar till den 5 februari. Igår var det fem år sedan vi testade positivt med A. Jag känner mig fylld av kärlek till mina barn. A satt länge och pratade till bebisen igår kväll. Förklarade att när han låg i magen, då hade han undrat vilka vi var som väntade på honom. Han berättade vad vi heter, vad vi brukar göra och att bebisen kommer att få en rolig familj. Att vi undrar vem som är i magen och om "du kanske gillar kall grillkorv? Gör du det lilla bebis? Sparka i så fall!" Aj, mitt hjärta.

Höst!

Thelins, Fältöversten. 7/8 kl 14:05

-MAMMA, BERÄTTA IGEN HUR MAN GÖR BEBISAR. GÖR DET NU.

Jodå, frågorna kom ganska omgående i förra veckan. Först som en undring kring hur man gör hästar (!) egentligen. Sedan vidare till bebisar. Vi körde på frö- och äggvarianten men blev snabbt kapade: MEN HUR GÅR DET TILL?

Gällande hur den blivande storebrodern tog emot beskedet om vad som komma skall så var det en fröjd. Ljuvligt. Han fick sin allra sötaste röst, pussade på magen och trodde inte riktigt att det var sant, så roligt var det. Vill köpa presenter och har börjat planera vilka av hans kläder och leksaker som bebisen ska få. Älskade unge, du kommer bli en alldeles underbar storebror.

Kebnekaise vid Odenplan

J A G  Ä R  I N T E  O R O L I G  ( ! ! ! ! ! )

24:e juli 2012. Jag har varit på damernas utan oro för första gången sedan den 24:e maj. Fick jubel och applåder på jobbet. Skönt med skratt.

Men det är knappt så att jag tror det själv. Att skräcken har släppt. Det där Kebnekaise som jag bar på ryggen, det är borta. Kvar på åttonde våningen i läkarhuset vid Odenplan tillsammans med tårarna jag inte kunde hålla borta i väntrummet. Hur kunde de andra väntande paren verka så coola? Nu känner jag mig lätt som en fjäder, lycklig och helt utmattad. Gick från jobbet redan vid kvart över två, åkte och köpte två bodys i ministorlek och ett par bedårande byxor i storlek 50/56. Och så en tight klänning till mig, för nu idag när jag slutade hålla in magen med skärp, nu idag när jag vet att det ökade omfånget är ett litet barn -vårt lilla barn!- och inte bara vitt bröd med honung och ost, så är magen plötsligt ganska tydlig.

Äntligen!

lyckotårar



Ja! Älskade, älskade och lilla, lilla människa! Åh, jag är så innerligt lycklig. Jag kände dig idag igen. Jag är säker! För jag såg när du tog sats och studsade mot den vägg som är jag. Din mamma. Jag vet att du är där, men tänk -du vet inte var du är. Hos mig. Hos oss! På lördag ska pappa och jag berätta för din storebror att du är på väg till oss. Han är hos farmor och farfar och jag lovar dig, han kommer bli så glad!