Igår. En antydan till förlossningslängtan. Vilken lättnad. Det blev som jag trodde, när jag fick sluta jobba kunde jag börja fokusera inåt. På vår egen soffa, på det som betyder någonting här och nu. Vår lilla, lilla värld i världen.
Förlossningen. Ja, igår började jag känna längtan. Jag tänker på hur jag satt och läste vid vattnet, åt mina jordgubbar, reste mig upp för att gå hem och värkarna startade. Hur fint det var, och hur bra det gick trots det ganska långa förloppet. Sexton timmar, ett och ett halvt dygn om jag ska räkna in de regelbundna värkarna natten före, de som stannade av. Kanske bottnar min oro även i det. Att vi redan har upplevt den perfekta förlossningen. Kan det bara bli sämre? Nej. Nu har jag ro att fokusera på att det faktiskt kan bli lika bra. Stor fördel: jag vet att det ens är möjligt. Det är som med bebistiden, skillnad mellan att veta och att tvingas tro på andras ord om att det bara är en faaaas.
Idag är det tre månader kvar till den 5 februari. Igår var det fem år sedan vi testade positivt med A. Jag känner mig fylld av kärlek till mina barn. A satt länge och pratade till bebisen igår kväll. Förklarade att när han låg i magen, då hade han undrat vilka vi var som väntade på honom. Han berättade vad vi heter, vad vi brukar göra och att bebisen kommer att få en rolig familj. Att vi undrar vem som är i magen och om "du kanske gillar kall grillkorv? Gör du det lilla bebis? Sparka i så fall!" Aj, mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar