mental övertid

Det här med oro.

 

Varje gång jag pratar om bebisen, om drömmar och längtan, så gör jag det med ett sting av tänk om det inte går bra. Varje gång jag och G pratar med A om hur det ska bli när bebisen kommer till oss, är jag orolig att det inte ska komma någon bebis till oss. Att vi ska få åka hem med tomt babyskydd. Min ångest ska inte gå ut över A:s rätt till förberedelse, men några gånger varje dag är jag livrädd. Jag tillåter mig att vara det. Det är ett år sedan jag testade positivt med lilla oktober som inte blev, ett helt år har vi uppfyllts av tankar på graviditet, sorg och så graviditet igen. Min skräck är att det blir ett år till.

 

Det är ju därför den här sista tiden före förlossningen känns evighetslång. Vi är så nära, så nära. Men när man nästan kan ta på drömmen är det otäckt också. Någon centimeter skiljer mina händer från vår lilla bebis kropp. Ändå är h*n mer avlägsen än någonsin, just för att h*n är så nära.

 

Magkurvan har vikit av lite, stått nästan still de sista veckorna. Inte på grund av att bebis har sjunkit ner och fixerat sig, för det har ännu inte hänt, utan på grund av...: Ja vaddå? När A föddes var han oväntat liten, trots att magen följt mittenkurvan precis hela vägen. Det oroar mig. Barnmorskan säger att det ser bra ut, att allt är normalt. Bebis härjar i magen. Ändå, den där oron. Den som inte kan försvinna utan en frisk och glad bebis i mina armar.


Bra sak idag: Vårsalongen med en av mina (gravida) bästisar. Tänk, de är gravida båda två! Vi är gravida alla tre!