Det har gått nio veckor sedan vårt missfall. Jag är fortfarande ledsen. Det kom över mig igår kväll igen. Vi borde ha varit i vecka sexton, vi borde ha klarat KUB-testet med glans och vi borde ha börjat planera föräldraledigheten. A borde ha vetat om att han skulle bli storebror, kunnat dansa glädjedansen som de andra, och jag borde ha börjat med mammabyxor. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, det har det här året visat med all (o)önskvärd tydlighet.
Vi brukade tänka att vi har sånt flyt. Men nu, de senaste dagarna, har det slagit mig att det nog bara handlat om inställning. En grundpositiv inställning om att allt löser sig till det bästa. Vi har varit (och är) så kära och lyckliga och tänkt att tillsammans klarar vi allt. Och det har vi gjort, i tio år. Vi har besegrat svåra sjukdomar, dödsfall och plötsliga otäcka händelser. Vi har mot oddsen blivit föräldrar och sen inte sovit på tre år. Och hela tiden tänkt ja, att vi har flyt. Det har ju gått vägen alltihop.
Nu kommer det mörka tankar. Vi har ju faktiskt drabbats av en hel del tråkigheter. Mamma sa det en gång, att nu får det jobbiga ta slut för er! Jag förstod faktiskt inte vad hon menade då. Vi hade ju klarat det bra, flytet igen. Nu när det kommit så tätt och varit så djupt ledsamt känner jag att de mörka tankarna tar över. Jag är så ledsen för att vi inte får en oktoberbebis. Jag är så ledsen för att vi inte fick behålla vår knasiga, underbara katt. Jag är så ledsen för att han hade jätteont i fem dagar och ändå dog och för att vi inte var där (för det får man inte*) och klappade honom mellan ögonen.
Jag längtar efter G. Han är iväg ikväll och jag vill att han ska komma hem. Jag behöver att han ska komma hem.
*om de inte är döende. han var sjuk och plågad men de trodde inte att han var döende. men plötsligt blev han så väldigt sjuk att han behövde avlivas på stört. fem dagars plåga till ingen nytta. världens sällskapligaste katt dog utan sin familj. det skär i hjärtat.
3 kommentarer:
Förstår så väl dina tankar och känslor. Saknad, sorg och maktlöshet... :(
Jag vill egentligen inte skriva detta, men hoppas och tror att du vet att jag menar väl. Vore bra om du kan "hitta" en tredje "olycklig händelse", för min övertygelse är att de kommer tre-och-tre och sen är det nog.
Inom loppet av tre månader miste jag grannens pojkvän (vänner) som hängde sig och hon hittade honom, min älskade katt och min mammas bästa vän sedan jag var liten. Då flyttade jag till Sthlm och började om. Och sedan dess har, peppar-peppar, döden hållit sig borta.
Finns nära för kramar, promenader och kaffepauser - bara så du vet.
KRAM!
Åh, vad jag känner igen mig. I det där att man känner sig liksom... lycklig i grunden, så händer allt samtidigt och folk säger att vi inte borde få ta mer nu, fast att man inte tänkt på det själv.
Men vet du? Din blogg ligger under "bebisbloggar" i min reader, det innebär ju att ni kommer att få en bebis. Hen har bara inte hittat sina föräldrar än, men jag är säker på att hen letar efter er i detta nu. Och sen när hen kommer, då kommer ni titta på varandra och liksom "jaha, den där oktoberbebisen var ju inte vår, det är DEN HÄR som skulle bli vår bebis!".
Tack ni båda för fina ord. Har tänkt tanken om den tredje, och blivit skräckslagen även om jag egentligen inte tror på det (när det gäller andra).
Jag hoppas också att vi om ett år kan tänka att åh vilken "tur" att det blev som det blev, så att vi fick rätt småtting. Minns att jag tänkte så på bb med A, grät av tacksamhet över att jag inte blev gravid tidigare -då hade vi ju fått ett annat barn.
Skicka en kommentar