att anklaga sig själv

Jag insåg häromdagen: jag har tagit för givet att det var mitt fel att vi fick missfall. Att det var för att den lilla inte landade tillräckligt mjukt. Att mina millimeter slemhinna inte var tillräckliga. 

När nu skräcken lyckas ta sig igenom, isar det i hela kroppen. 

Tänk om den här lilla inte heller får en chans. På grund av mig. 

Men plötsligt slog det mig. Tänk om det var bebisen som inte blev rätt. Inte jag som var fel. Det kan ju vara så. Att jag inte får några höjdarhinnor, men att det är good enough ändå. Svindlande. Då har ju den här lilla en ganska stor chans. Tänk att det inte slagit mig förut. Vad har jag för ett överjag? Brukar ha en hyfsad förmåga till kritiskt tänkande. Nu har jag har bara, som sagt, tagit för givet att det var mitt fel. Otroligt.