I morgon är det den femte oktober. Lilla Oktober var beräknad till den femte oktober. Jag känner mig vemodig över att vi inte blir oktoberföräldrar, men jag är inte ledsen längre. I magen sparkar Februari för fullt, och jag svämmar över av ömhet inför de där kickarna. Jag är ledsen att Oktober inte fick stanna, och jag är innerligt lycklig över att Februari är på väg till oss. Tänk om jag vetat det här när jag trodde att jag skulle gå sönder.
Jag tänker så mycket. Det har blivit mer den här veckan, säkert för att datumet närmar sig. Är orolig. Jag längtar så till februari, tror jag, jag vill i alla fall veta att allt gått bra. Ha facit. Igår passerade vi en milstolpe, vecka 22+0. Då får bebisen en chans i Uppsala. Om en vecka försöker även Karolinska i Solna. Tror jag, jag har hållit mig från att kontrollera uppgifterna lika noga som jag gjorde när jag väntade A. Men fortfarande är det några veckor tills chansen till överlevnad utan bestående men är riktigt stor.
Ibland, ofta, önskar jag att jag inte visste det jag vet. Få vara som de som min kompis make beskrev. De som tänker att de ska skaffa barn och blir gravida. Som går till rutinultraljudet för att säga hej till sitt barn, tar för givet att förlossningen ska gå bra, och det gör den. Som utgår från att bebisen ska vara frisk, och så är den det. Det kommer aldrig hända oss, var hans slutkläm. Vi kommer aldrig kunna gå på ultraljud utan oro, aldrig närma oss en förlossning utan oro. Aldrig känna oss helt okej med de där timmarna och dagarna när hjärtfelen brukar visa sig.
Förra gången, när jag väntade A, var jag nervös inför förlossningen. Men det gick bra. Den här gången är jag rädd. Riktigt rädd. Det kom över mig för några veckor sedan. Kanske för att jag vet vad det innebär att ha ett barn, vad vi riskerar att mista. Och tänk om något händer mig, om A blir utan mamma, G utan fru. Jag undrar om jag kan lita på vårdpersonalen i samma utsträckning som jag gjorde vid förlossningen med A? Det förvånade mig då, att jag kunde släppa kontrollen till dem.
I natt låg jag vaken i timmar. Tankarna som kommer vid fyratiden är sällan positiva. Jag föreställde mig vår familj i alla möjliga tragiska scenarier, sådant som jag brukar vara bra på att undvika. Inbillade mig att bebisens hicka inte alls var hicka, utan kramper. Nu saknar jag filter, hud. Allt går rakt in. Det är svårt att jobba, jobbkläderna hjälper inte alls så som de brukar. Det är svårt att läsa tidningen, se på nyheterna. Raderar Bris och Rädda Barnens nyhetsbrev i mailboxen utan att läsa. Världen är så sorglig. 19000 barn dör varje dag!
4 kommentarer:
Min fina vän, du har inte funderat på terapi?
Flåt om jag "hoppar på", men oro går att träna bort, eftersom det är en tanke. Lätt för mig, som är mästare på att låta bli att oroa mig, att säga kanske, men önskar så att du fick ägna dig åt att njuta i stället för att oroa.
KRAM!
Tack snälla Saga. Jag njuter -också-. Men då har jag inte samma behov av att skriva. Jag vet att nyckeln till en lugnare hjärna och bättre nattsömn är att inte jobba, och jag jobbar på det..
Men håller förlossningson i sig ska jag ta upp det med barnmorskan om några veckor, det finns ju de som är proffs på sådant.
Kram!
Du skriver så vackert, fint och ärligt! Och igenkännande. Jag känner mig nästan lite rädd för att försöka skaffa ett syskon till A, pga allt farligt som kan hända. Att vi borde vara tacksamma för A som vi fått och inte bli för giriga...
Jag förstår att du känner som du gör. När vi väntade första barnet, som inte kom till oss utan hjälp, var vi så glada att det skulle komma ett barn och tänkte inte mycket på att det kunde gå fel.
När vi bestämde oss för att det var dags för syskon gick det snabbt och jag hade några av de funderingar du har nu. Många tankar om hur det skulle bli om något hände mig och O inte längre hade en mamma. När trean var på väg var det så många funderingar att det skuggade hela graviditeten... Moderkakan låg lågt, då kan mamman stryka med om det vill sig illa. Sen hade hon fått ner navelsträngen under sig - det är farligt för bebisen - och så alla katastroftankar på det!
Jag tror att du gör rätt: du sätter ord på dina känslor och tankar. Och du vågar glädjas åt Februari trots att Oktober inte blev. Det är bra!
I ditt jobb rör du dig så nära det ofattbara, det mest fruktade för en förälder. Då är det inte konstigt att du är hudlös. Du är människa och vi är programmerade att skydda våra små mot faror. Det är bara det att farorna ser annorlunda ut än när vi bodde i grottor, så rädslan blir svår att hantera.
Många kramar! Jessica
Skicka en kommentar