Jag har läst igenom hela bloggen ikväll. Tänk, lillasyster föddes på dagen, nästan timmen, exakt ett år efter att vi fick besked om att lilla oktober inte levde. Jag minns precis hur det var.
Jag hade hållit i ett större studiebesök, pustat lite över att jag hade sluppit ta samtalet då. Strax efteråt hade jag ett annat möte inplanerat. Jag förvarnade om att jag förmodligen skulle få ett samtal av privat karaktär och att jag skulle vara tvungen att ta det. Mötet påbörjades och i mitten kom samtalet. Jag tog det i ett annat rum, fick beskedet och gick tillbaka. "Finns det någon chans?" hade jag frågat. "Nej." svarade läkaren. Ett enkelt nej krossade vår dröm om oktober. Jag var skärrad, men mötet krävde fokus och det var "inte mest synd om mig". Kanske fick jag omgående en nyttig reality check. Men efteråt. Jag föll. Grät så jag knappt kunde andas. På jobbet av alla ställen! Åh det var så hemskt. Jag lärde upp en ny kollega, en vän, och hon och en kollega fångade mig. Jag är dem evigt tacksam.
Ett år senare. Värkarna i full gång och jag fångades av andra starka kvinnor. Och en stark man. Livets cirkel.
Ibland tänker jag tanken att lilla oktober kanske ändrade sig och blev lilla februari.
1 kommentar:
Klart det är så!
Snart dags för mig att hälsa på februariflickan igen.
Kram M (z)
Skicka en kommentar