Amen, hur tomt kan det bli egentligen?!?
A följer barn-sorg-mallen till punkt och pricka. Vi åkte till veterinären och tittade på vår kära kära katt, A:s bästis. A undrade varför vi torkade ögonen med servetter, "jag brukar göra så här!" sa han och gnodde sina ögon med händerna. "Mycket bättre!". De lekte i timmar varje dag, sällan mer än ett par meter mellan dem. De var bebisar samtidigt, älskekatten dog minst tio år för tidigt. Det är hjärtskärande att se hur han försöker leka samma lekar med vår andra katt, som visserligen är kelig men inte alls lika barnkär.
Nallen fick följa med till veterinären, den tyckte att det här skulle bli ganska läskigt. A själv var ganska modig, sa han. Men han undrade om Katten skulle se ut som en krokodil. Krokodiler är ungefär det otäckaste som finns just nu.
Katten såg inte ut som en krokodil och nallen slutade vara rädd.
Och igår fick jag sjunga om Trollmor som lagt sina elva döda katter som inte längre kan mjaua eller äta ost. Gudars vad jag saknar det där mjauandet och ostätandet.
2 kommentarer:
Tur att barn är barn och inte små vuxna, de får någon sorts lindrig sorg tackolov! Värre för oss vuxna tänkande, mer kännande och nostalgiska.
Delar er sorg. Saknandet blir ens följeslagare i minst ett år innan man vänjer sig. Jag såg PJ, som var kolsvart, ligga på sängen ofta ofta. Men när jag kom fram så var det en kofta eller tröja bara...
Så himla sorgligt när de lämnar för tidigt :(
kram!
Ja, det är förfärligt. Tänk att en katt kan ta så stor plats. Tårarna rann i morse när jag öppnade kylskåpet och han inte kom springande för att få lite ost.
Skicka en kommentar