Dödsångesten 2

Blev inte så jela bra det där med benet. Åtta rondeller var ju inget. Dan efter hade det inte räckt med tjugofem. Nu behandlad och kittad med mer än alsollösning och femton år för gammal salubrin. Och en rejäl respekt för kryp (apropå dödsångest).

Försöker hotta till det lite sista kvällen..

..här på landet. Vansinnesstort bromsbett. Behandlar med åtta alsolindränkta rondeller och ändå är det inte täckt. 

Två veckor på landet är till ända och hujhuj det har varit som en lång dröm. Sol och bad och både sena kvällar och morgnar och så två syskon som lär känna varandra och är förtjusta i vad de möter. Måtte detta harmoniska halvår följas av många många fler.

Det är nåt med föräldraskapet som gör att jag får dödsångest av en förkylning. För tänk om just den förkylningen inte är en VANLIG förkylning utan en dödsförkylning, ja då står mina barn där utan mamma. 

Och jag har fortfarande inte kunnat författa ett brev till min dotter. Om skrivna ord kan stocka sig så har de gjort det. 

Nej, jag är faktiskt inte förkyld. Men idag badade jag i sjön i tjugo minuter (till axlarna!) med min vattenrädde pojk, och det var sån lycka sån lycka. Så jag skulle ju kunna bli det (jaja jag vet smittovägar men jag sa ju att den kan vara en annorlunda förkylning!). 

Bakom kulisserna

Vi har nu varit föräldrar i fem år och det firade vi med en folköl och knäcke i trädgården när barnen somnat. För övrigt en dag där vi briljerat i vårt föräldraskap. Ujujuj vad dagen blev toppen, och han har ingen aning om hur mycket planering som låg bakom. 

Han tror att vi gick på gröna lund och hade vrålkul (det hade vi!). Förstår inte alls att vi bakom kulisserna tajmade väckning, presentutspridning, mat och lek helt perfekt. Men det ska man inte heller förstå när man är barn och fyller år. Man ska bara ha superroligt.  Men Femårsdagen (hela handen, nu i målvaktshandskar) alltså, vilken pepp.

Vikten av att nudda min man

Hemma hos svärföräldrarna. 

Av någon anledning hamnar alltid de i soffan och jag och G i varsin fåtölj. Och jag inser, igen och som vanligt, att jag behöver hans fysiska kontakt. Sist frågade jag faktiskt svärmor om vi kunde byta plats.

Kvällarna är vår tid. Dagarna är mycket projektledning. Vi spelar i samma lag, men det är sånt fokus på barnen. Äta, sova, leka, älskas. På kvällarna hänger vi. Pratar, ser på tv, slösurfar. Det första att föredra, men oavsett aktivitet alltid nära varandra. Här, hur mycket jag än tycker om att vara här, så saknar jag att nudda min man. Det ger mig energi.

Eken inom räckhåll, ett år senare.

För lite drygt ett år sen satt jag där, gravid och hade precis fått veta att jo, nu slog det faktiskt ett litet hjärta där inne i magen. Så enormt lycklig och illamående. Åt pizza under eken. Tittade på mina killar nere vid vattnet. Vi var där ikväll igen. Jag, mina killar, och vårt lilla hjärta. Nu utanför magen och fem månader gammal!