mental övertid

Det här med oro.

 

Varje gång jag pratar om bebisen, om drömmar och längtan, så gör jag det med ett sting av tänk om det inte går bra. Varje gång jag och G pratar med A om hur det ska bli när bebisen kommer till oss, är jag orolig att det inte ska komma någon bebis till oss. Att vi ska få åka hem med tomt babyskydd. Min ångest ska inte gå ut över A:s rätt till förberedelse, men några gånger varje dag är jag livrädd. Jag tillåter mig att vara det. Det är ett år sedan jag testade positivt med lilla oktober som inte blev, ett helt år har vi uppfyllts av tankar på graviditet, sorg och så graviditet igen. Min skräck är att det blir ett år till.

 

Det är ju därför den här sista tiden före förlossningen känns evighetslång. Vi är så nära, så nära. Men när man nästan kan ta på drömmen är det otäckt också. Någon centimeter skiljer mina händer från vår lilla bebis kropp. Ändå är h*n mer avlägsen än någonsin, just för att h*n är så nära.

 

Magkurvan har vikit av lite, stått nästan still de sista veckorna. Inte på grund av att bebis har sjunkit ner och fixerat sig, för det har ännu inte hänt, utan på grund av...: Ja vaddå? När A föddes var han oväntat liten, trots att magen följt mittenkurvan precis hela vägen. Det oroar mig. Barnmorskan säger att det ser bra ut, att allt är normalt. Bebis härjar i magen. Ändå, den där oron. Den som inte kan försvinna utan en frisk och glad bebis i mina armar.


Bra sak idag: Vårsalongen med en av mina (gravida) bästisar. Tänk, de är gravida båda två! Vi är gravida alla tre!

Imorgon är en annan dag

Det är konstigt att förlossningen känns längre bort än någonsin, trots att den är närmre än någonsin. Analyserar allt, inte ett tecken.

Jag längtar så himla mycket efter vår bebis.

Livrädd att något ska gå fel, vill inte gå över tiden. Var nära tårarna hos barnmorskan idag. Trött och sliten. Värk men inga värkar. Sämsta kombon!

Om det inte startat inom en timme är jag på mental övertid. Tuffare än väntat.

Det är nämligen lite skillnad på lägstanivå och "min nivå".

Att efter 55 minuter i telefonkö bli avsnäst med ett "någon från rätt avdelning ringer upp dig inom 48 timmar" ger mig flashbacks till 2008 års närapå intatuerade ord från Försäkringskassan:

"Men är du SÄKER på att du har ett jobb?" Eh, ja.

Så snälla Försäkringskassan, jag har sovit dåligt och är inte på humör. Kan ni nu bara ta och rätta till min inkomst så där som ni lovat att göra vid fyra tillfällen? TACK PÅ FÖRHAND (?).

Väntan

Har nu läst (typ) varenda ord i alla delar i dagens tidning. Gjort en skål fruktsallad. Satt igång en tvätt, förberett middagen. Ska nu eventuellt sova en stund.

Förberedelser

Kolhydratladdade igår med en rejäl portion Carbonara, men helt utan känningar får jag nog inse att kolhydraterna hinner gå ur kroppen innan bebisen vill komma ut.

8 dagar kvar till beräknad födsel.

Brev till B.

Vad vi längtar efter dig!

Idag är det precis sju månader sedan vi fick veta att du finns inne i min mage, och aldrig har sju månader varit så långa. Nu är det snart dags för dig att komma ut och vi är så förväntansfulla. Jag, pappa och A. Och mormor och morfar och farmor och farfar och morbror och farbror och jättemånga andra också. Idag var jag, mormor och din storebror hos barnmorskan och lyssnade på ditt hjärta. Det slog så fint, så fint. A sa att det lät precis som musik.

kommer du till oss innan
knoppen slår ut?

Nu tar du nästan all plats i min mage. Din rumpa är precis under mina revben och så sparkar du mig på höger sida. Du har ryggen åt vänster och huvudet nedåt. Du bökar och står i, framförallt på kvällarna. Och så väcker du mig på nätterna, du gör mig både kissnödig och hungrig. När jag går ner till köket brukar jag tänka att du och jag är på nattpromenad. Att vi är där i köket båda två och det är så mysigt.
   Och vet du, du gör mig jättevarm också! Stackars pappa fryser jättemycket, för du och jag måste sova med fönstret öppet. Och den här vintern har varit väldigt kall, idag var det strålande sol och femton minusgrader ute. Och så hickar du, massor! Det gjorde A också när han låg i min mage. Ja, det gör ju alla små små bebisar. Men du och din bror är ju just våra speciella små bebisar, med just er speciella, extra söta hicka. Mammas och pappas två barn, de bästa vi någonsin kan få. Vi älskar dig redan.

Din säng är färdigställd, ditt skötbord ihopsatt. Det ligger pyttesmå kläder i dina lådor och vi är redo för dig. A frågar varje dag om det inte är dags snart, om jag inte börjar få ont i magen nu. Åh, jag längtar så himlans mycket efter dig! Jag är så nyfiken på dig. Vem är du? Hur ser du ut? Och så min och pappas stora fråga: vad ska du heta? Snart vet vi!

fylla på och dra ifrån

Sällan har jag känt mig mer som superhero än idag (men jag hoppas kunna skriva det igen inom ett par veckor). I söndags kväll, när det stod klart att A för ovanlighetens skull blivit sjuk, blev jag så himla orolig. Jag, vi, försöker tanka A full med föräldrakärlek nu. Tänker att det är bra inför stormen som komma skall. För det känns som om vi nu lever lugnet före stormen. A är mer harmonisk än någonsin, och vilken bra timing det är på det, jag är äntligen långsam och lugn, och vi har roligt tillsammans alla tre-som-snart-ska-bli-fyra.

 

Men i söndags: Hur sjutton ska jag, ensam, orka fylla på mer än jag tar från den där kärleksbufferten? 

 

A går nu fyra dagar på förskolan, 9-15:30, i veckan. En dag är mormordag. Jag vilar, träffar vänner och orkar vara (en bra) mamma när han kommer hem. Vi har supermysiga morgnar och helt okej eftermiddagar. Väldigt trötta kvällar. Och på kvällarna, då blir jag så rädd att jag nallar för mycket på bufferten. Då när jag hummar och inte riktigt orkar FÅNGA DAGEN (A:s dag), inspektera projekt och lämnar så gott som allt ansvar till G. Lägger mig på sängen och ler matt till svar på de hundratals meningar som vår energiske gosse levererar. Ser besvikelsen i hans ögon och får en filt över magen. En puss och orden: "sen när bebisen är här, då kommer du orka leka mer med mig!". Ja min älskling, det ska jag orka! Det måste jag orka.

 

Och därför är jag så glad nu, när det är en timme kvar tills G kommer hem, A och jag har klarat av två dagar med mer påfyllnad än dränering och i morgon, då är han pigg nog att gå tillbaka till förskolan.

Mjukisbyxfasen, 37+5.

Hade fikagäster i helgen, en av A:s nya förskolekompisar med familj. Jag försökte klä mig respektabelt, men det gick inte. Inte heller kan jag ha mina ringar längre. Och jag tror att jag får ont i nacken av att ha dem runt halsen. Svag!? Men jag står ut, vägrar gå utan.

I morse berättade G att han hade tänkt filma mig igår kväll, jag hade snarkat så högt att han inte hörde vad som sas på tv:n. Han ville dela stunden med mig. Fy fan. Just det här att inte kunna kontrollera sin kropp, jag avskyr det. Att inte kunna vända mig som jag vill, sova som vanligt och nu dessutom SNARKA. Usch. Välkommen ut nu, bebisen vår!

Stor-ungen min

Jag älskar På Spåret, men just nu älskar jag Gladiatorerna mer. A har blivit stor, får vara uppe på fredagarna och se hela. Han är så trött att ögonen går i kors, men klarar det. Popcorn och riktigt svennigt fredagsmys. Tio minuter kvar och jag längtar!

Och eftersom jag sov en rejäl eftermiddagslur så kommer jag orka se PS efter att A somnat. Win-win!

Klyschig och harmonisk

Mamma är här nu

redo vecka 35 vs redo vecka 37.

Vecka 37 och jag känner mig som en enda stor mage. Njuter. Njuter av att vara gravid, kanske är det sista gången. Ja, troligen är det sista gången. Jag vill krama ur det sista ur den här fantastiska perioden av livet. Den här perioden när vi njuter av att vara en liten tre-men-snart-fyra-familj, lugnet och drömmarna om hur det kommer att bli att vara en till. Vi längtar så mycket. Men de här sista veckorna, åh vad de är fina.

 

Svettas (G kom i samspråk med nybliven fader, och de båda hamnade i omedelbart genomfruset samförstånd. Jämförde antal nackspärrar), nässprayar och knaprar Alvedon på natten. För nu gör det ont. Fogarna, ryggen, fötterna. Tack och lov, inte lika stora fötter den här gången. Knappt någon (synlig) extravätska alls. Ändå väger jag mer än jag någonsin har gjort, förra veckan vägde jag in mig på samma vikt som jag hade när A just skulle födas. Då hade jag gått upp 19 kilo, den här gången kanske 13.

 

Jag börjar närma mig redo. Vad nu redo är. För några veckor sedan betydde redo att alla saker låg på sin plats, att det inte fanns ett dammkorn, inga vissna blad. Att vi fått till A:s rum, att bebisrummet var kittat, att alla inköp var gjorda.

 

Nyss gick jag förbi smulorna på köksgolvet, tänkte att jag tar dem sen. Om jag orkar. Kanske kan mamma göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. För några veckor sedan torkade jag trappan med våtservett, de senaste dagarna har jag noterat att det börjar bli rätt dammigt där. Ska kanske fixa det framåt eftermiddagen. Om jag orkar. Annars kanske mamma kan göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. Skrivbordet jag sitter vid har en del osorterade papper. De ligger inte ens i en snygg hög. Jag bryr mig inte. Det enda som är viktigt är vi.

O-ro

Tiden rusar.

 

Jag har känt mig så stressad, så stressad. Inte redo, full av intryck och sprickfärdig av frustration.  Stressen över kommande förlossning, bebis. Tänk om vi bara gör bebisar som inte sover? Jag måste vila! Ställde in nyårsresan, bästa beslutet. Man får visst vara ego i vecka 35. Tankar på att min uppladdning inför A:s födelse var milsvid från denna. Då: åtta lediga veckor av sol, långa promenader och god sömn. Nu: med lite tur fyra veckor. Solen har inte visar sig på två veckor och jag sover som en kratta. Jag är trött, har känt mig på gränsen till utmattad. "Spring" i benen, men en kropp som inte samarbetar. Sammandragningar. Lindrigt ändå, men långt från hur jag dansade mig igenom graviditeten med A. Mitt enda riktmärke.

 

Sedan: en öppning. En helt egen torsdag, trots A:s jullov och G:s jobb. Jag gjorde så som jag gjorde när jag väntade A. Tog bussen till samma hållplats, köpte en latte på samma ställe och vandrade samma sträcka. Lite kortade den här gången, men ändå. Samma väg. Det var något djupt psykologiskt i den resan. Någonting händer i kroppen nu, någonting bra och som jag har längtat efter. Jag skärmar av. Tappar tråden, avbryter och glömmer svara. Äntligen. Bubblan, du är välkommen.