O-ro

Tiden rusar.

 

Jag har känt mig så stressad, så stressad. Inte redo, full av intryck och sprickfärdig av frustration.  Stressen över kommande förlossning, bebis. Tänk om vi bara gör bebisar som inte sover? Jag måste vila! Ställde in nyårsresan, bästa beslutet. Man får visst vara ego i vecka 35. Tankar på att min uppladdning inför A:s födelse var milsvid från denna. Då: åtta lediga veckor av sol, långa promenader och god sömn. Nu: med lite tur fyra veckor. Solen har inte visar sig på två veckor och jag sover som en kratta. Jag är trött, har känt mig på gränsen till utmattad. "Spring" i benen, men en kropp som inte samarbetar. Sammandragningar. Lindrigt ändå, men långt från hur jag dansade mig igenom graviditeten med A. Mitt enda riktmärke.

 

Sedan: en öppning. En helt egen torsdag, trots A:s jullov och G:s jobb. Jag gjorde så som jag gjorde när jag väntade A. Tog bussen till samma hållplats, köpte en latte på samma ställe och vandrade samma sträcka. Lite kortade den här gången, men ändå. Samma väg. Det var något djupt psykologiskt i den resan. Någonting händer i kroppen nu, någonting bra och som jag har längtat efter. Jag skärmar av. Tappar tråden, avbryter och glömmer svara. Äntligen. Bubblan, du är välkommen.