Sällan har jag känt mig mer som superhero än idag (men jag hoppas kunna skriva det igen inom ett par veckor). I söndags kväll, när det stod klart att A för ovanlighetens skull blivit sjuk, blev jag så himla orolig. Jag, vi, försöker tanka A full med föräldrakärlek nu. Tänker att det är bra inför stormen som komma skall. För det känns som om vi nu lever lugnet före stormen. A är mer harmonisk än någonsin, och vilken bra timing det är på det, jag är äntligen långsam och lugn, och vi har roligt tillsammans alla tre-som-snart-ska-bli-fyra.
Men i söndags: Hur sjutton ska jag, ensam, orka fylla på mer än jag tar från den där kärleksbufferten?
A går nu fyra dagar på förskolan, 9-15:30, i veckan. En dag är mormordag. Jag vilar, träffar vänner och orkar vara (en bra) mamma när han kommer hem. Vi har supermysiga morgnar och helt okej eftermiddagar. Väldigt trötta kvällar. Och på kvällarna, då blir jag så rädd att jag nallar för mycket på bufferten. Då när jag hummar och inte riktigt orkar FÅNGA DAGEN (A:s dag), inspektera projekt och lämnar så gott som allt ansvar till G. Lägger mig på sängen och ler matt till svar på de hundratals meningar som vår energiske gosse levererar. Ser besvikelsen i hans ögon och får en filt över magen. En puss och orden: "sen när bebisen är här, då kommer du orka leka mer med mig!". Ja min älskling, det ska jag orka! Det måste jag orka.
Och därför är jag så glad nu, när det är en timme kvar tills G kommer hem, A och jag har klarat av två dagar med mer påfyllnad än dränering och i morgon, då är han pigg nog att gå tillbaka till förskolan.
1 kommentar:
Oroa dig inte, raring. Han har en fin grund och kommer att vara uppslukad av bebisen han också. Och så finns ju vi vänner som kommer och fyller på och leker med honom. Oroa dig inte. Oroa dig inte.
Ni är världens finaste föräldrar och allt kommer gå jättebra, lita på mig - jag vet nämligen :)
Skicka en kommentar