Ro

Fin jul, vi har bra folk omkring oss. Men nu hemma efter obehaglig körning genom ett underkylt Sverige. Fötterna högt. De börjar svullna. Redan, förra gången betedde de sig som tempurmadrasser i slutet. P4-konsert på radion och en liten nöjd kille som snart sover sött. Två timmars brädspel (Angry Birds, oväntat roligt!) med dem jag älskar mest, stearinljus och popcorn. Borta bra men hemma bäst.

Vill inte lämna vår stad mer innan bebisen kommer. Har en nyårsresa inbokad men jag vill boa in mig. Ego eller löfte? Jag vill packa väska, sätta ihop skötbord, köpa blöjor, badbalja och bilstol. Vara med min lilla familj i lugn och ro, tanka A full med föräldrakärlek inför den prövning som komma skall.

34+0 i morgon.

A 4 år och 5 månader

Hej älskade A.

Du är nu 4 år och fem månader. Om tre dagar är det julafton, och om ungefär en och en halv månad blir du storebror.

 

Under hösten har det hänt mycket. Vi har flyttat, du har börjat på en ny förskola, fått nya kompisar och blivit stor. Och trött!, säger förskolan. Det har vi också märkt de senaste veckorna. Jag har gått i skolan och du har inte kunnat gå lika korta dagar som du brukat göra. Nu i november och december har det blivit några riktigt långa dagar. Men vi får en sån fin hjälp av mormor, hon hämtar dig flera gånger i veckan redan vid halv tre. Det är vi så glada för, allihop.

 

Igår fick du ta ett välbehövligt jullov, och du och jag hade en underbar dag. Först hade vi mysmorgon, barnkanalen och frukost i soffan. Tio i åtta börjar "Gissa hur mycket jag tycker om dig?", och då ropar du alltid på mig. Gissa hur mycket jag tycker om dig är vårt program, då sitter vi så nära vi bara kan och tittar på hur lilla bruna barnharen och hans pappa är på äventyr och tycker om varandra. Det är en av de stunder på dagen som jag värderar högst. Min fina fina pojke, åh vad jag tycker om DIG. Sedan tog vi på oss ytterkläderna, du drog på dig dina ovanpå din Stålmannendräkt, och så gick vi till centrum och lånade böcker på biblioteket. På vägen dit var du på ditt allra mest strålande humör och hälsade på varenda människa och hund. Speciellt hundarna: "hej lilla vackra hunden!". Du fick många glada svar (både från människorna och hundarna!). På vägen hem fick du akuttrötta ben och gnäll i rösten. Då gäller det att hitta på något kul och du blev heltaggad på att räkna lyktstolpar. Du fick springa tre stolpar i förväg, vänta på mig och sen springa tre till. Jag är ju ganska långsam nu, vår bebis tar så väldigt mycket plats i magen. Vi kom hem med ett glatt humör i behåll.

 

Bebisen. Du längtar! Vi läser böcker och tar reda på hur bebisar blir till. Du lyssnar på magen och översätter vad bebisen säger. Då pratar du alltid med din allra mjukaste röst: "bebisen säger att den längtar jättemycket efter oss". Du gör upp planer för hur du ska lära bebisen bus (hoppa i soffan och smaka på pepparkakshuset fast julen inte är slut!) och många, många kvällar har du kommit upptassande med namnförslag. Glada Musen, Vackra Människan, Vulkanis, Kim, Sötis och Ulla-Lisa är dina allvarligt framförda bidrag. Igår kväll funderade du länge över namnet Nina "det kan man få heta både om man är kille och tjej." Jag och pappa har några andra förslag också, men blir så glada över att du tar ett sådant ansvar.

 

 

Vi jobbar vidare med det här med att vänta på sin tur och inte avbryta. Du har alltid haft ganska bråttom, ända sedan du var bebis och märkte att du var hungrig. Noll till hundra på en sekund! Dina nya fröknar på förskolan tycker så mycket om dig. Och de säger att de också jobbar med det här väntandet. Häromveckan kom du hem, berättade glatt att "jag får sitta bredvid fröken på lunchen nu!". Hmhm! tänkte pappa och jag. Så vi frågade fröknarna om det kanske var så att du behövde hjälp att sitta stilla, och jajjemen. Så var det! De ville inte tjata på dig, så du fick flytta och sitta intill fröken "då kan vi klappa lite i stället för att tjata på håll". Vilka bra fröknar du har. Efter jullovet ska vi sätta oss ner med dem och prata om hur vi tillsammans kan hjälpa dig på bästa sätt, så att all din härliga energi bara blir en tillgång.

 

Här på din nya förskola har du fått några riktigt fina vänner. När jag lämnade dig i måndags stod två av dem vid datorn och skrev av era namn. "Hej A! ropade de, vi får plats här alla tre!". Då känns det väldigt fint att lämna dig. Du leker fortfarande jättefint med kompisar, och hamnar aldrig i konflikter. Du slåss inte, även om du nu börjar tycka att det är väldigt spännande med svärd och Star Wars. Dina Legogubbar blir Star Warsgubbar och ditt såpbubblerör blir ett svärd. Pappa och jag har lättat lite på vårt vapenförbud. Vi gillar ju egentligen inte alls att barn leker krig, men nu kompromissar vi. Du får leka men aldrig någonsin sikta på någon eller låtsas döda. Vi pratar en del om vad krig och soldater är. På din nivå, naturligtvis.

   Du funderar en hel del över kärlek och du vill absolut gifta dig med en av dina vänner "För vi är KÄR!". Samtidigt blev det ett problem i helgen, när du berättade att du ville bli kung och hur blir man det? När vi berättade att då måste du nog gifta dig med en tjej som heter Estelle tog det inte många sekunder innan du ratade kungatiteln till fördel för din kompis. Du sätter kärleken framför tronen och det är härligt. Fortsätt så!

 

Medan jag har skrivit det här har du suttit på mattan i hallen här uppe och gjort ord av Alfapetbokstäverna. Du kan alla och du kan skriva ditt namn. Precis just nu ropar du och frågar hur man skriver OST. Vi ljudar tillsammans och du prickar alla bokstäver. Du är jätteduktig på siffror också. Ofta vill du att vi ska fråga dig vilket som är mest. Du har blivit ganska avancerad och vet precis vilket som är mest av 76 och 58. Lite svårare är det med hundratal, du klarar 134 och 125 men ännu inte 299 och 301. I förrgår gjorde du oss riktigt imponerade: "idag är det 19:e. Då är det fem dagar kvar till julafton". Wow!

I morgon åker vi till farmor och farfar, och på måndag är det ÄNTLIGEN julafton. Du har fällt en hel del tårar nu i december för att tiden går så väldigt långsamt. "Man måste bara VÄNTA och VÄNTA hela tiden!!!" Ja du har så rätt, och nog är det ganska nyttigt. ;) På julafton kommer mormor, morfar och morbror också. Roligt va?


Puss och kram! Vi älskar dig mest i världen!
Mamma

mardröm

I morse vaknade jag av att G kramade mig jättehårt, och sa att han "drömt en hemsk mardröm: Du ville skiljas!". Din mardröm är min mardröm, G. Jag vill att det alltid ska vara vi!

nedräkning

Barnmorskebesök i morse. 32+0, det tar sig. De senaste fyra veckorna har rusat fram. Tänk om de första veckorna hade gått lika snabbt? Nu har jag en ynka skoldag kvar och ett ynka inplanerat möte innan jag går på ledigt och bebisväntan. Det känns fantastiskt. 

Vi pratade om bb-tid idag. Som omföderska brukar man vara kvar en natt. Frågade om besökstider och får A komma dit, så här mitt i infektionsperioden? Han får komma dit, "han får till och med vara med under förlossningen om partnern tar ansvaret". Tårar. Äntligen en plats, bortsett från min egen arbetsplats, som fattar vart fokus ska ligga. Men nej, A ska inte vara med under förlossningen. Men i mina drömmar, då när bebisen kommit ut till oss och allt har gått så där rosa-bra, då kommer också A till bb och så är vi där och trimmar in oss alla fyra. Tänk om det blir så.

Hemma igen

Efter tre pärsiga dygn på sjukhuset är det någon som nu inte vill lämna sin matte. Vår fina, fina katt.

Lelle katten

Tänkte skriva ett kattinlägg, typ att oh vad mysigt det är att hämta hem sin katt från pensionat när han doftar herrparfym. Gillar pensionatet jättemycket, och ännu mer nu när vi fått bevis på det vi trott- att de gillar att gulla med sina gäster.

Men äsch. Nu sitter jag på akuten med honom, lelle katten. Eller, han är ivägrullad för provtagning. Kräks och har sig, otäck flashback från i våras när store katten åt ett snöre och dog. Precis här.

Måtte detta bara vara en vanlig magsjuka, så att det räcker med dropp.

"tentapluggar"

Spelar WF med svärmor.

förlossningstankar

Igår. En antydan till förlossningslängtan. Vilken lättnad. Det blev som jag trodde, när jag fick sluta jobba kunde jag börja fokusera inåt. På vår egen soffa, på det som betyder någonting här och nu. Vår lilla, lilla värld i världen.

Förlossningen. Ja, igår började jag känna längtan. Jag tänker på hur jag satt och läste vid vattnet, åt mina jordgubbar, reste mig upp för att gå hem och värkarna startade. Hur fint det var, och hur bra det gick trots det ganska långa förloppet. Sexton timmar, ett och ett halvt dygn om jag ska räkna in de regelbundna värkarna natten före, de som stannade av. Kanske bottnar min oro även i det. Att vi redan har upplevt den perfekta förlossningen. Kan det bara bli sämre? Nej. Nu har jag ro att fokusera på att det faktiskt kan bli lika bra. Stor fördel: jag vet att det ens är möjligt. Det är som med bebistiden, skillnad mellan att veta och att tvingas tro på andras ord om att det bara är en faaaas.

Idag är det tre månader kvar till den 5 februari. Igår var det fem år sedan vi testade positivt med A. Jag känner mig fylld av kärlek till mina barn. A satt länge och pratade till bebisen igår kväll. Förklarade att när han låg i magen, då hade han undrat vilka vi var som väntade på honom. Han berättade vad vi heter, vad vi brukar göra och att bebisen kommer att få en rolig familj. Att vi undrar vem som är i magen och om "du kanske gillar kall grillkorv? Gör du det lilla bebis? Sparka i så fall!" Aj, mitt hjärta.

Smulig kärlek

G från köket: "Kaffet är på, tidningen är inne men smörgåsarna blev liksom smuliga! Försöker lösa det!"

Nu sitter jag här med mina lösta smuliga smörgåsar på As gamla okrossbara tallrik och njuter av kaffe och tjugo minuters lugn. A har sprungit in på förskolan och jag ska snart till min skola. Grupparbete med gnällig grupp -oh the joy. Ändå, och det tackar jag G och min med ost och smör ihoplimmade macka för, på riktigt gott humör!

Märkligt

Idag slog det mig. Vår bebis är beräknad exakt på dagen ett år efter att de första tecknen på missfallet visade sig. Femte februari. Vad märkligt att jag inte tänkt på det tidigare.

pappa pappa barn och Hello Kitty-fegeri

A har med sig en kompis, tillika granne, hem från förskolan för första gången. Jag pluggar och tjyvlyssnar, blir alldeles varm av att dessa barn är mitt uppe i pappa pappa barn-leken. En av dem har en bebis i magen, han får lägga sig och vila på sängen. Den andra går till affären, ska "bara köpa ägg, kommer strax hem!". 

I helgen stod jag framför skylten två tröjor för 140:- på en värmländsk marknad. Fanns massor av tröjor. Jag valde en brandkårströja, för den visste jag att A skulle älska. Sedan velade jag mellan Bamse och Hello Kitty. Han bläddrar i Bamsetidningar dagarna i ända, men får det där särskilda glittret i ögonen av Hello Kitty. 

Jag fegade ur. Valde Bamse. Bamse och Brandkåren. Jag skulle älska att klimatet var sådant att det är hundra procent okej för halvsmå killar att ta på sig Hello Kittytröjan och trava till förskolan. Men jag är rädd för om någon av de tuffa (vad nu DET är?) barnen skulle säga någonting som skulle göra honom osäker. Vill behålla honom i den här mjuka fluffiga snälla världen ett tag till. Någonstans passerade vi åldern för när jag började bry mig om vad andra tycker om hans klädsel. När?

Höst!

Klockan halv fyra-sentimentalitet

Mitt i natten-vaken för första gången denna vecka. Men mysigt vaken. Jobbet löste sig häromdagen, tack suveräna chefen. Nu kan jag ta det lite lugnare.

Fylld av kärlek till G som ligger här bredvid. Vill nattprata men han behöver sova. Han drar ett lass utan knot och ja, jag tackar honom varje dag. Tackar och fräser (var är min stubin?) och kramar. Min kloka, älskade man, nästa helg har jag fixat hemlig barnvakt och jag vill överraska dig med något för oss. Restaurang och en film som DU vill se. Du hade rätt när du sa att du inte varit mitt i centrum sen dagarna med blindtarmen 2011. Du sa det med glada ögon och det älskar jag dig för. Jag säger ibland att om du var ett djur skulle du vara populär att avla på, du är så vänlig och klok. Snygg och trygg och lika mån om vår lilla familj som jag. Vilket bra team vi är, älskade du.

Snart är det morgon, och då kommer du gå upp med A. Om inte jag hinner först. Den här veckan har jag varit piggare än tidigare veckor, och tagit några morgnar och nattuppvak. Jag älskar dig för den kravlösa tacksamhet du visar då. Kanske ett resultat av våra tre sömnlösa år? Då när vi bestämde oss för att unna i stället för att roffa. Eller så är det bara så du är. Märk väl: utan att vara som en dumsnäll hund, om jag nu ska fortsätta med djurreferenserna.

Nu är klockan över fyra. Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Men jag börjar bli trött, det måste jag utnyttja. Vi ses igen om några timmar. Tack för att jag får dela ditt liv. Jag älskar dig.

Bättre!

Peppen inför gårdagens föreläsning: inte den största.. ;)

Mår dock mycket bättre nu. Vaknade både igår och idag med lycka i hela bröstet. En underbar, solig helg och min chefs ansträngningar för att låta mig slippa jobba gjorde susen. Ännu inte helt klart, men på god väg.

Och och och: 23+0 idag! Bebisen sparkade så ihärdigt i natt att jag vaknade. Glädjen i att känna de där små (nåja) sparkarna är enorm.

vemod och oro

I morgon är det den femte oktober. Lilla Oktober var beräknad till den femte oktober. Jag känner mig vemodig över att vi inte blir oktoberföräldrar, men jag är inte ledsen längre. I magen sparkar Februari för fullt, och jag svämmar över av ömhet inför de där kickarna. Jag är ledsen att Oktober inte fick stanna, och jag är innerligt lycklig över att Februari är på väg till oss. Tänk om jag vetat det här när jag trodde att jag skulle gå sönder. 

Jag tänker så mycket. Det har blivit mer den här veckan, säkert för att datumet närmar sig. Är orolig. Jag längtar så till februari, tror jag, jag vill i alla fall veta att allt gått bra. Ha facit. Igår passerade vi en milstolpe, vecka 22+0. Då får bebisen en chans i Uppsala. Om en vecka försöker även Karolinska i Solna. Tror jag, jag har hållit mig från att kontrollera uppgifterna lika noga som jag gjorde när jag väntade A. Men fortfarande är det några veckor tills chansen till överlevnad utan bestående men är riktigt stor.

Ibland, ofta, önskar jag att jag inte visste det jag vet. Få vara som de som min kompis make beskrev. De som tänker att de ska skaffa barn och blir gravida. Som går till rutinultraljudet för att säga hej till sitt barn, tar för givet att förlossningen ska gå bra, och det gör den. Som utgår från att bebisen ska vara frisk, och så är den det. Det kommer aldrig hända oss, var hans slutkläm. Vi kommer aldrig kunna gå på ultraljud utan oro, aldrig närma oss en förlossning utan oro. Aldrig känna oss helt okej med de där timmarna och dagarna när hjärtfelen brukar visa sig.

Förra gången, när jag väntade A, var jag nervös inför förlossningen. Men det gick bra. Den här gången är jag rädd. Riktigt rädd. Det kom över mig för några veckor sedan. Kanske för att jag vet vad det innebär att ha ett barn, vad vi riskerar att mista. Och tänk om något händer mig, om A blir utan mamma, G utan fru. Jag undrar om jag kan lita på vårdpersonalen i samma utsträckning som jag gjorde vid förlossningen med A? Det förvånade mig då, att jag kunde släppa kontrollen till dem. 

   I natt låg jag vaken i timmar. Tankarna som kommer vid fyratiden är sällan positiva. Jag föreställde mig vår familj  i alla möjliga tragiska scenarier, sådant som jag brukar vara bra på att undvika. Inbillade mig att bebisens hicka inte alls var hicka, utan kramper. Nu saknar jag filter, hud. Allt går rakt in. Det är svårt att jobba, jobbkläderna hjälper inte alls så som de brukar. Det är svårt att läsa tidningen, se på nyheterna. Raderar Bris och Rädda Barnens nyhetsbrev i mailboxen utan att läsa. Världen är så sorglig. 19000 barn dör varje dag!

Halvvägs!

140 gjorda, 140 to go!

att kolla kön

Vi valde att kolla om vår bebis är en han eller en hon. Många långa diskussioner, G var motvillig. Men jag fick bestämma. Den får bestämma som frågan har störst betydelse för.

För mig är det här en fråga långt bortom rosa eller blå inredning, rosa eller blå body med till bb. Vi har en annan filosofi, men det är också en annan diskussion. Jag har noga analyserat om det är så att jag i djupet av hjärtat önskar mig ett visst kön på nästa barn, men nej. Det var för mig, oss, fullkomligt oväsentligt om vi skulle få reda på att vi väntar en son eller en dotter. Vi längtar bara efter ett till barn i vår familj.

För mig var det här ett sätt att försöka få en djupare anknytning till vårt kommande barn. Min förhoppning var att det inte skulle kännas fullt lika abstrakt som när jag väntade A. Då tog vi inte reda på kön, tänkte inte ens tanken och var helt eniga i det. Tyckte till och med att det var lite konstigt att folk "öppnade paketet före julafton".

Två dagar tog det innan min förhoppning slog in. Slog till. Jag stod i en barnklädeshörna igår, höll i en mycket liten och gosig overall (vit) med öron när jag plötsligt blev fullkomligt översköljd av känslor till det lilla barn jag har i magen. Tårarna rann och jag kände mig överrumplad av den kärlek som kom över mig. Och lycklig, så innerligt lycklig.

Jag längtar så mycket till februari.

RUL

5:e februari. Då väntas vår lilla bebis komma till världen. En alldeles perfekt liten bebis, tumsugare som sin mor. Det känns så stort. Liksom ogreppbart. Jag vill sitta en stund vid vattnet här där vi bor nu, njuta av känslan av att vårt kommande barn verkade må så bra. Men livet snurrar så oerhört snabbt att jag knappt hunnit sitta ner och reflektera. Landa. Ett kort cafébesök unnade vi oss efter ultraljudet, men sedan har vi fortsatt skynda, spika och packa upp. G som har slitit något enormt somnade utmattad vid 20:30 igår. 

Flyttlasset gick för en knapp vecka sedan, ikväll var A ute och cyklade runt, runt med gatans småttingar. Tio stycken i 100-centimetersklassen var de. Det var precis det här vi längtade efter. Lycka! 

min mage är din mage

Sista natten i lägenheten. Flytten pågår för fullt och åh vad det känns bra! Bortsett från att grannen har ställt upp tre bokstäver i fönstret mot gatan: K Ö K. Gud vad jag tycker att det är töntigt.. Ska inte falla in i carpe diem-fnisset, (i G:s hemstad är det den i särklass vanligaste tatueringen, skulle gissa att sen bärs av cirka 10% av folket under 40) men jag ger mig faen på att det finns minst ett väggord och minst en tribal i hemmet. Nåja, time will tell. Det är i alla fall barncyklar på varenda tomt, roligt!

 

-

Igår var den stora gamla grannar gratulerar-dagen. Jag fick klapp på magen och mitt förvånade svar på grattiset var "varsågod". Hade glömt bort det här med att magen blir allmän egendom, men verkar inte ta illa upp den här gången heller. Skönt. En annan granne log så brett och sa att hon minsann funderat på om inte vi ville ha fler. G:s reaktion: "Tänk att hon sitter och tänker på oss. Vad.. fint." Gulliga G. Och en tredje granne, söta farbrorn, ojade sig glatt och undrade vad vi nu hade hittat på. Ja, vad har vi hittat på egentligen?

 

Ska vi gå och bli tvåbarnföräldrar? Ja! Åh!

Två person(lighet)er

Skrivs från stranden. Stunden var så unik att den krävde dokumentation. A "låg still" på filten! Bilden speglar på pricken vår sommar (bortsett från VÄDRET då, naturligtvis). En sprallig och en som helst vill vila. Åh, min jättepigga lilla unge.

Till helgen blir det vila i den enda stad det fanns biljetter (i vettigt pris) till, var tvungen att Googla för att komma på vilket land vi ska till. Två dagars lugn och ro med vän på badhotell. Känns som en fullträff. "sommaren" börjar ta ut sin rätt, sedan jag slutade må tjyvens har jag upplevt fem regnfria dagar. Höll på att panika ur när de gemensamma två veckornas semester började med ösregn. Vill, nej behöver, ha mer sol och energi inför hösten. Gärna utan att neurosvakta så att A inte drunknar (min största sommarångest).

Så thank God för en bra idé och en förstående make!

"jag stoppar ner den här grejen här i livmodern"

Thelins, Fältöversten. 7/8 kl 14:05

-MAMMA, BERÄTTA IGEN HUR MAN GÖR BEBISAR. GÖR DET NU.

Jodå, frågorna kom ganska omgående i förra veckan. Först som en undring kring hur man gör hästar (!) egentligen. Sedan vidare till bebisar. Vi körde på frö- och äggvarianten men blev snabbt kapade: MEN HUR GÅR DET TILL?

Gällande hur den blivande storebrodern tog emot beskedet om vad som komma skall så var det en fröjd. Ljuvligt. Han fick sin allra sötaste röst, pussade på magen och trodde inte riktigt att det var sant, så roligt var det. Vill köpa presenter och har börjat planera vilka av hans kläder och leksaker som bebisen ska få. Älskade unge, du kommer bli en alldeles underbar storebror.

saknad

Jag har precis nattat en liten, liten kille som grät förtvivlat efter sin älskade katt. Han den mysiga svartvita bjässen som dog i påskas, den där speciella katten som kunde pussas. Han var min allra bästa kompis. Åh vad det skär i hjärtat att höra det från sin lille. Till slut grät vi alla tre. Hos mig lika delar sorg över en underbar knasig katt och ångest över tanken på hur det skulle vara om han grät efter mig eller G.

14+0

Ett litet inlägg i glädje från en semesterresa i norr. Jag har äntligen tappat kollen på dagar, men såg i appen (som jag förut öppnade varje morgon och puh:ade över varje dag som lades bakom oss) att vi idag gått hela fjorton fulla veckor. Och det syns!

hur barn blir till. skämmes, ta mig faen

“Per, Ida & Minimum” av Grethe Fagerström & Gunilla Hansson

Sitter och diskuterar möjliga svar på de kommande frågorna om hur barn blir till. G vrålgenerad, rodnande vid tanken på att A tveklöst kommer att föra vidare NY SPÄNNANDE INFO om "pappas snopp och mammas snippa" till far- och morföräldrar.

Per, Ida och Minimum-serien känner väl alla igen. Men jag är inte riktigt "där". Nej, det är jag inte. Och definitivt inte G, haha. Bilden här ovan är en av de mildare. Googla, det är otroligt korrekt. Man blir åttaårs-fnissig. Föräldraskapet, underbart.

Hjälp?

Kebnekaise vid Odenplan

J A G  Ä R  I N T E  O R O L I G  ( ! ! ! ! ! )

24:e juli 2012. Jag har varit på damernas utan oro för första gången sedan den 24:e maj. Fick jubel och applåder på jobbet. Skönt med skratt.

Men det är knappt så att jag tror det själv. Att skräcken har släppt. Det där Kebnekaise som jag bar på ryggen, det är borta. Kvar på åttonde våningen i läkarhuset vid Odenplan tillsammans med tårarna jag inte kunde hålla borta i väntrummet. Hur kunde de andra väntande paren verka så coola? Nu känner jag mig lätt som en fjäder, lycklig och helt utmattad. Gick från jobbet redan vid kvart över två, åkte och köpte två bodys i ministorlek och ett par bedårande byxor i storlek 50/56. Och så en tight klänning till mig, för nu idag när jag slutade hålla in magen med skärp, nu idag när jag vet att det ökade omfånget är ett litet barn -vårt lilla barn!- och inte bara vitt bröd med honung och ost, så är magen plötsligt ganska tydlig.

Äntligen!

lyckotårar



Ja! Älskade, älskade och lilla, lilla människa! Åh, jag är så innerligt lycklig. Jag kände dig idag igen. Jag är säker! För jag såg när du tog sats och studsade mot den vägg som är jag. Din mamma. Jag vet att du är där, men tänk -du vet inte var du är. Hos mig. Hos oss! På lördag ska pappa och jag berätta för din storebror att du är på väg till oss. Han är hos farmor och farfar och jag lovar dig, han kommer bli så glad!

rädslan för att känna sig dum

Det närmar sig. Om det här hade varit lilla oktober-graviditeten hade jag andats ut i morgon. Tolv fulla veckor. Kanske tagit ut segern redan vid hjärtslagen i vecka sju, som jag gjorde när jag var gravid med A. Men nu är det inte så. Nu är det här Mallorca-graviditeten, missfallet sitter som berg i lyckocentrat och jag vågar ju knappt andas. Tänk vad det kan ändras.

Om ultraljudet är bra på måndag, då tänker vi fira! Rituellt kasta oron över bord!

Men vet ni? Kanske, kanske kände jag ett litet fladder idag. Eller, först en gång på jobbet i en helt olämplig situation i förmiddags, och sen en gång till nu ikväll. Då högläsande och fnittrande åt Isobel Hadley-Kamptz som twittrat sig igenom Mammutjägarna. Önskar jag kunde länka det på ett sätt som är meningsfullt även om ett halvår, men det är ju omöjligt.

Och så jag tvekar jag. Ska jag skriva om fladdret? Jag skulle känna mig så vansinnigt dum om bebisen inte lever. Som tror att magbubbel är bebisfladder.

endast de konflikter som utspelar sig när alla parter är mätta och utsövda gills

Tack käraste ni för era ord förra helgen. Det blev mycket bättre. Förra veckan var jag, om inte utomordentlig så åtminstone hyfsad+. Kom även på det förlösande:

endast de konflikter som utspelar sig när alla parter är mätta och utsövda gills

Jag älskar ju vår lilla unge så evinnerligt mycket. Någon sa om sitt eget barn: "han är vår kärlek och vår utmaning". Otroligt vackert och ja, så är det. Jag har gått och lagt mig i hans säng när han somnat (nej, han ville ju helst sova där.. Så mycket för vår plan!) och somnat där jag också. Bara för att få de där lugna andetagen och ron tillsammans. Sen har jag sovit i kanske en timme, vaknat med massiva nacksmärtor och tagit mig tillbaka till vår säng. Nackvärk, en ständig följeslagare de senaste dagarna.

Vi har nu klivit in i den magiska tolfte veckan (11+0 idag), men tänker inte ropa hej förrän om kub om en dryg vecka är okej. Men ser det bra ut då, ja då blir det klackarna i taket och ingen oro mer. Det är ju rena pesten att tiden går så förbenat långsamt. Nu är det sju veckor sedan jag senast gick på toaletten utan att vara rädd för blod. Tärande. Men jag har skrivit in mig! Hon var l-j-u-v-l-i-g, barnmorskan. Fick mig att vilja byta karriär, bara för att få vara som henne. Men jag vet sedan förra (förrförra) graviditeten att det bara är tillfällig sinnesförvirring. Inte vill jag bli barnmorska inte. Huvva.

Om allt är som det ska nu.
Om. Fortfarande Om.

Då är det så att vårt lilla lilla barn kan suga på tummen nu. När jag tänker på det kommer tårarna. Jag försöker tänka på det ofta, ofta.




(= inga konflikter alls på hela veckan)

Brev till A

Vaken mitt i natten. På ett lyxigt hotell, i ett lite för varmt rum, efter en underbar dag drömde jag en förfärlig dröm. Nu kan jag inte somna om.

Älskade, älskade A. Jag börjar så som vi brukar säga till varandra. Jag älskar dig.. över alla träden, över alla bergen och liftarna, över flygplanen, Finland, Mallorca och Filippinerna, och Eiffeltornet, över alla molnen och över den där regnbågen vi såg när du flög för allra första gången. Hela vägen till Afrika älskar jag dig, och tillbaka igen..

De senaste dagarna har varit lite kämpiga för dig och mig. Vi har bråkat mycket, vi som så sällan grälar. Jag tror att du har börjat närma dig en period av snabbare utveckling, efter att ha haft en lång lugn period. För det funkar ju så. Lugnt och fint, sen stök och oj hur gör vi nu? och sen ett jättehopp i din utveckling.

Den här gången har jag inte riktigt hängt med och orkat stå pall. Förlåt. Från djupet av mitt hjärta, förlåt för att jag inte orkat så som en förälder ska orka. Jag har gjort mitt bästa, och jo, globalt sett är det nog bättre än genomsnittet. Men det duger inte för mig. Det ska inte duga åt dig. En uppmaning nu:

i viktiga frågor: Låt inte halvdant duga åt dig.

Jag har en bebis i magen. Du ska äntligen få bli storebror. Om några veckor ska du få veta. Vi längtar! Ditt lilla syskon i magen är anledningen till att mamma varit så trött. Och som du varnade för ett tag sedan: "man ska inte vicka på mamma, för då kanske hon kräks på dina leksaker". Men det börjar bli bättre! Äntligen! Som jag längtat. Jag vet att du känner av mig på ett litet kick och du får under inga som helst omständigheter tro att mitt mående beror på dig. Men det pratar vi om varje dag. Varje dag lovar jag dig att mamma inte kommer vara trött så länge, innan sommaren är slut är jag som vanligt igen!

   Men dagarna är längre för dig, och vad är egentligen slutet av sommaren? Jag hoppas och tror att det går snabbare. Men jag har inte vågat lova. Jag vill inte längre vara en trött och tråkig mamma, en sån som man ritar av och sedan gör ett kryss över. Jag tänker inte vara en sådan mamma. Vi bestämmer det nu. Sommaren får "vara slut!".

Den här helgen är du hos farmor och farfar och har en välbehövlig paus. Igår kväll låg pappa och jag på en filt vid Djurgårdskanalen och pratade om föräldraskap och konflikter. Undrade om farmor och farfar och mormor och morfar gjorde likadant när vi var små: smidde planer för vår uppfostran? Vi ska bemöta den här trotsomgången med massiv kärlek. Sova ihop, tanka kärlek på natten och vakna tillsammans. Fortsätta sätta gränser (även om det, i ärlighetens namn, varit lite väl många överträdelser av absoluta regler de senaste dagarna -men regler är ju till för att testas) men även i trotsperioder gäller det att känna sig mer duktig än dålig. Du ska alltid känna dig mer duktig än dålig, om vi får bestämma. Gäller även oss.

Livet är ibland stort och ogreppbart när man bara är nästan fyra år (och även när man är nästan trettioett och trettiofyra). Men du ska veta att vi finns här, och att vi älskar dig över allt.. ..och tillbaka igen!

how come?!

Jag är så fruktansvärt sugen på surströmming att det kom dreggel (!) nu när jag googlade bilder. Tänker på det hundra gånger om dagen. Livsmedelsverket säger nono. Faaaaaaaaaan!

9+2 i oroslandet

Åh, denna oro. Jag vågade mer för bara två veckor sedan. Då planerade jag, drömde.  Kände mig hel, säker. Nu är jag så rädd, så rädd. Och trött. Och illamående. Efter ultraljudet har G knutit an på ett helt annat sätt än jag. Han klappar och gullar på den där magen som ännu inte finns, medan jag numera måste anstränga mig för att känna. Jag vill ha (ta) tillbaka känslorna.

Det var bra i en vecka efter ultraljudet, sedan närmade vi oss den tid då moderkakan börjar ta över försörjningen till bebin och missfallsrisken ökar igen. Otroligt läskigt. När vecka 9 var över andades jag ut, tills jag läste att det är precis lika illa i vecka 10. Nej jag googlar inte missfallsrisker, jag är inte galen. Försökte bara stilla min oro. 

farbror Katt

Har jag sagt det? Att katten, stackarn med ont i munnen, blev "värd det", och sedan några veckor är en glad katt med farbrormun. Inte ens hälften av tänderna är kvar. Men han är nöjd. Vi också! Diagnosen blev Forl och kalaset gick på 6000. Herregud vad det där djursjukhuset har fått pengar av oss de senaste månaderna.

Om att ha eken inom räckhåll

På djupet lycklig och illamående satt jag under en ek ikväll. Tittade på mina killar som matade änder. Försäkte smälta en alltför ostig pizza, hur kunde jag tro att illamåendet skulle bli bättre av en pizza? Nåväl. Ibland är livet, trots spykänslor, extra vackert.

Lycka

Ett litet, litet hjärta slår i min mage. 9,5 mm lycka.
Lilla pyre där inne, åh vad du är välkommen till oss.

antiklimax

14 juni. Delmålet 14 juni. Dags för ultraljud. Och så går doktorn och blir sjuk. Så här känner jag för det:

 NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

att börja slappna av

Både jag och G har kommit in i ett läge där vi tror på den här graviditeten. Alltså, inte bara tror på att jag är gravid, utan faktiskt tror på att det ska gå vägen. Och jag blir rädd. Hålet blir djupare när man trott. Men jag tror som sagt på att tro och hoppas, att man blir helare på sikt även om avgrunderna blir djupare.

6+3 idag. På torsdag är det ultraljud. Jag tror att det finns ett litet pickande hjärta här inne. Jag tror faktiskt det.

hipstamatic sunday













lättnaden i en såld lägenhet

Yes! Såld! Lättnad och rikedom i ett. Ka-BAM säger det på banken, mycket trevligt. Dessutom älskade köparen den lika mycket som vi gör. Gillade till och med vår knäppa tavla, den som nästan ingen kommenterar (för att de tycker att den är ful, tror vi) och undrade om den kunde ingå. ICKE, bröllopsgåva.

5+3

Sakta, sakta tar vi oss framåt. 5+3 idag, om jag räknat rätt. Jag tror att första tecknen på missfallet började i 5+2 förra gången. Varje dag är en seger. Ultraljud bokat till 14 juni, inskrivning bokad till 12 juli. Jag vill så gärna gärna gärna se ett litet hjärta den här gången, vill så gärna gärna gå på inskrivning till den där glada barnmorskan jag pratade med, göra kub och berätta för A att han ska bli storebror. Både jag och G har en bra känsla, även om jag blir överraskad varenda gång jag går på damernas och inte börjat blöda. Hade otäckt nog en bra känsla förra gången också.

Jag dras med ett lätt, men välkommet illamående. Jag är jättetrött klockan nitton, men ganska pigg en timme varje natt. De senaste dagarna har jag sovit middag. Blev vrålarg på G när han bläddrade för snabbt i Metron som jag läste över axeln på honom på tunnelbanan. Svalde, han visste ju inte att jag läste. Blev i stället så irriterad på tuggummikvinnan mittemot att jag var tvungen att byta plats. Är ganska svårstörd i vanliga fall. Lite mysigt känns det, mitt i ilskan. 

Välkommen juni (alternativ rubrik: citronmelissen gjorde inte sitt jobb).

Äntligen, äntligen är den evighetslånga maj slut. Förstår inte vad vi har hunnit med grejer den månaden. Tror att jag, bortsett från den ljuvliga veckan på Mallis när vi inte gjorde något annat än njöt, samordnat tusen grejer, plus blivit gravid, plus inte sålt vår lägenhet med allt vad det innebär av oro och långa dagar.

första bilden på familjen:
"vi håller varandra i handen"

För nej, den ligger fortfarande och pinar mig på hemnet. Två intresserade kvar, men de har sina egna hem ute till försäljning och har inte fått dem sålda = kan ej buda på vårt. Detta samtidigt som grannen ovanpå -hurra! de separerar efter tre år av bråk!- lägger ut sin lägenhet 5000 kronor* under vår. G:s första reaktion: skönt, då kan vi sälja utan dåligt samvete. Har faktiskt funderat på om dåliga grannar kan rymmas under klausulen "dolda fel". Nåja. Nu är plan B sjösatt. Vi har rejält utrymme att sänka vårt pris och det gjorde vi idag. Ytterligare en dryg vecka av närapå outhärdligt långa dagar. 

Hoppas jag i alla fall. Så att den inte avbryts mitt i. Veckan som kommer blir otäck. Den motsvarar den då jag fick en blödning och sedan tampades med hemska blodprover och sedan veckan därpå bläbläblä missfall.

Well. Bra grej: katten inbokad hos tandläkare. Verkar vara ett överkomligt pris. Lättnaden i det!

*sweet jeses vad larvigt. 5000!?

att anklaga sig själv

Jag insåg häromdagen: jag har tagit för givet att det var mitt fel att vi fick missfall. Att det var för att den lilla inte landade tillräckligt mjukt. Att mina millimeter slemhinna inte var tillräckliga. 

När nu skräcken lyckas ta sig igenom, isar det i hela kroppen. 

Tänk om den här lilla inte heller får en chans. På grund av mig. 

Men plötsligt slog det mig. Tänk om det var bebisen som inte blev rätt. Inte jag som var fel. Det kan ju vara så. Att jag inte får några höjdarhinnor, men att det är good enough ändå. Svindlande. Då har ju den här lilla en ganska stor chans. Tänk att det inte slagit mig förut. Vad har jag för ett överjag? Brukar ha en hyfsad förmåga till kritiskt tänkande. Nu har jag har bara, som sagt, tagit för givet att det var mitt fel. Otroligt.

wild and crazy

Visning i morgon. Går all in och skippar basilikan.
Citronmeliss, det hade de inte väntat sig!

vandra stigen igen



Nyckelviken 19/5

Nu ska vi vandra stigen igen. Den långsamma vandringen mot januari/februari. Eller i alla fall ultraljudet i vecka åtta. Tänk om det går vägen den här gången..

våga hoppas

Jag låg vaken halva natten. Vände och vred och tänkte. Kom fram till att jag ska våga låta glädjen leva. Den kom direkt, pang. Den här gången också. Inte trycka undan. Våga hoppas! Våga tänka namn!

För fullkomligt oväntat är jag gravid igen. Den senaste kuren gav ju inte heller så bra förutsättningar, men det kan faktiskt gå vägen. Vårt lilla, lilla Mallorcafrö.

Ni som känner mig, det här får vara en hemlis ett tag till. Kram på er.

Fertilitetskompensation, eller om samhällets snedfördelningar

Fertilitetskompensera. Lösningen på min ågren.

Var hos doktorn idag för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen. Har nu tagit fem Pergotimekurer i mitt liv. Snöar in på detaljer, men det mesta är ju googlingsbart och kanske kan det vara till stöd för någon. Nåja, tre av dessa har resulterat i en för tunn slemhinna = mindre chans till hel graviditet. Enligt läkaren är det optimala 7-8 mm, men hon hade sett hela graviditeter som började med 2 mm-slemhinnor. Två av gångerna har det varit bra, en av de bra gångerna resulterade i A. En av de dåliga gångerna resulterade i lilla oktober som bara blev februari.

Pergotime är en för samhället förhållandevis billig medicin, 81:- per månad. Plus subventionerade läkartider då.

Nästa steg, som vi nu är på väg att ta, är ett läkemedel som heter Puregon. Sprutor á 2500:- per månad. Plus kanyler och ännu fler subventionerade läkarbesök än jag redan utnyttjat. 2500 men mycket billigare för oss, eftersom vi lever i ett land med en extremt generös läkemedelsförsäkring. E-receptet är ivägskickat och hjälpmedelskortet är skrivet. Men jag brottas med generell ångest över vad de 2500:- kan göra för någon som behöver dem bättre. Herregud, det finns föräldrar i Sverige som inte har råd att köpa vettiga vinterskor till sina barn. För att inte tala om hur det ser ut i andra länder. Och så ska jag hämta ut svindyra lyxmediciner nästan gratis.

Men så slog det mig idag. Kan man klimatkompensera så kan man väl fertilitetskompensera? Bingo!, sa mitt samvete. Fantastiska organisationen BRIS har redan vårt stöd, men framöver ska vi välja ytterligare en organisation varje månad. En pytteorganisation. Helt rätt.

Vad är en katt värd?



legokatt med ont i munnen



Vanligt rutin-vaccinationsbesök för vår överlevande katt resulterade i trist tanddiagnos som -hurrejhurrej- inte täcks av försäkringen. Kämpade mot tårarna i bilen och bröt ihop när mamma ringde. Vad är han värd, vår äldsta "unge"? Kan en katt leva fint liv utan tänder? Ska vi gå från tvåkattfamilj till ingen-kattfamilj?

Katterna har förut aldrig haft någon stor plats i mitt bloggande. Men ack vad viktigt deras väl och ve är för husfriden. Och mitt arma hjärta.

där satt den!



pappa, mamma och treåring
med glada fötter.



Hemma sen ett par dagar. Utvilad! Lycklig! Jag känner mig hel igen. Sju dagar av kärlek, promenader, mycket bad och god mat. Sena nätter med G på balkongen, solnedgång över bergen och oh so romaaaantic det är att bara prata och prata och prata utan att "bara kolla telefonen". Känner mig helt småbarnsförälder, vill åka tillbaka. Samma hotell, samma lägenhet. Det var perfekt. 

enough now

Är helt OVAN vid att inte kunna svara jo men det är bara bra! när folk frågar. Pigg å glad. Men nu får det vara nog. Mallorca i morgon och jag kommer komma hem som en ny människa. Sen är det bara försäljning och lite annat jox kvar innan semestern.

Bottennappsdag igår. Det är bara för mycket, hittar liksom inte den röda tråden. Men slås återigen av värmen omkring oss. Skrev en uppgiven status på facebook och bara BAM, så väller det in kärlek. Åkte sen ytterst emotionell till jobbet med intentionen att hålla fasaden, men fällde omgående några tårar med tentakelkollegorna. Det är fint hur de bara kan känna in på en sekund och dessutom vågar "lägga sig i".

En bra grej: vi är igång med medicinerna sedan några dagar tillbaka. Äntligen!!!

Nasse har hamnat i ugnen men är glad ändå.





hemnet, nej tack

Jag är löjligt förkyld. Men ska ej gräva ner mig i detta faktum, att läsa om andras sjukdomar är inte speciellt kul.

Dagen ägnas åt att packa ner bohaget i lådor, hemmet ska säljas pronto. Tre månader tidigare än beräknat! This means att vi ska måla, homestajla och byta ut de tavlor som kan tänkas verka stötande för eventuella köpare. Bröllopsfoto över sängen kan visst signalera att här har det legats! Och det vill folk (köpare) helst inte tänka på. Detta ska ske inom en vecka. Sedan är det Mallis och sedan är det fotografering och heeeemnet.

Jag avskyr tanken på att vårt hem ska ut till allmän beskådan. Alltså hatar. Missförstå mig inte, jag älskar vårt hem. Tycker att vi har det jättefint. Men jag vill inte bjuda in grannar och annat nyfiket folk till en rundtur. Det är ju PRIVAT! Vill inte att de ska följa budgivningen och tänka att det där gick ju inte så bra, eller herregud vad de får pengar.

Hade hoppats att vi skulle kunna sälja innan hemnet, eftersom vi haft lång tid på oss. Mäklaren trodde det, har många försäljningar i området och skulle tipsa de som inte vann. Men så vips blev inflyttningen i det nya huset ändrad och vi ska sälja före sommaren och inte efter. Hell.

TV:n som barnvakt.

A har tittat på "tv" i en kvart nu. Sitter gülligt med krökt rygg ("jag är som en banan") och blicken låst vid Big Packen. Nu går det visst ett program om krokodiler. Hjärtungen min.

Vi är lediga idag, ska åka och byta däck. A är oerhört peppad på det. Själv är jag mest peppad på att vi slipper göra det själva. Däckhotell med byte -så värt 1000 kronor per säsong! I alla fall när man som vi förvarat våra däck 25 mil bort och i många år ångestat halva hösten över att snöfallen ska börja för tidigt.

underbara vår

Renstiernas gata/Bondegatan kl 11:42.

20:e april. 2 grader, horisontellt piskregn. Snöblandat.

Bra saker: 

1) Det verkar inte vara något farligt fel på A:s ögon.

2) Doktorsbesök idag. Vi bör snart kunna börja om igen. Iakttagelse: sjuksköterskan (ny?) som tog blodprover presenterade sig. Blev glatt överraskad. (???).

ett inlägg utan slutsats.

Det har gått nio veckor sedan vårt missfall. Jag är fortfarande ledsen. Det kom över mig igår kväll igen. Vi borde ha varit i vecka sexton, vi borde ha klarat KUB-testet med glans och vi borde ha börjat planera föräldraledigheten. A borde ha vetat om att han skulle bli storebror, kunnat dansa glädjedansen som de andra, och jag borde ha börjat med mammabyxor. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, det har det här året visat med all (o)önskvärd tydlighet.

Vi brukade tänka att vi har sånt flyt. Men nu, de senaste dagarna, har det slagit mig att det nog bara handlat om inställning. En grundpositiv inställning om att allt löser sig till det bästa. Vi har varit (och är) så kära och lyckliga och tänkt att tillsammans klarar vi allt. Och det har vi gjort, i tio år. Vi har besegrat svåra sjukdomar, dödsfall och plötsliga otäcka händelser. Vi har mot oddsen blivit föräldrar och sen inte sovit på tre år. Och hela tiden tänkt ja, att vi har flyt. Det har ju gått vägen alltihop.

   
Nu kommer det mörka tankar. Vi har ju faktiskt drabbats av en hel del tråkigheter. Mamma sa det en gång, att nu får det jobbiga ta slut för er! Jag förstod faktiskt inte vad hon menade då. Vi hade ju klarat det bra, flytet igen. Nu när det kommit så tätt och varit så djupt ledsamt känner jag att de mörka tankarna tar över. Jag är så ledsen för att vi inte får en oktoberbebis. Jag är så ledsen för att vi inte fick behålla vår knasiga, underbara katt. Jag är så ledsen för att han hade jätteont i fem dagar och ändå dog och för att vi inte var där (för det får man inte*) och klappade honom mellan ögonen.

Jag längtar efter G. Han är iväg ikväll och jag vill att han ska komma hem. Jag behöver att han ska komma hem.

*om de inte är döende. han var sjuk och plågad men de trodde inte att han var döende. men plötsligt blev han så väldigt sjuk att han behövde avlivas på stört. fem dagars plåga till ingen nytta. världens sällskapligaste katt dog utan sin familj. det skär i hjärtat.

bilder av harmoni (?)

Det här skulle kunna vara bilder av harmoni. I själva verket är det en (betänk post kräksjuka) långpromenad och frukten av "var i helv. är mina bilnycklar?". Tack och lov för onge på strålande humör, mitt i den ljuvaste jag älskar min söta fina pluttismammis-period jag skådat!

sunkmorsa

Post kräksjuke-sunkmorsan åker till dagis i mjukisbyxor och gummistövlar. Komplett med otvättat hår i knut och finne i mungipan = ser ut som äckligt munsår. För A:s skull tog jag åtminstone på mig mascara och lite täckstift. Hoppas att de är ute, jag är i 48-timmarskarantän och "ganska svag". Ingen hejd på eländet, alltså.

Lille Katt.

Amen, hur tomt kan det bli egentligen?!?

A följer barn-sorg-mallen till punkt och pricka. Vi åkte till veterinären och tittade på vår kära kära katt, A:s bästis.  A undrade varför vi torkade ögonen med servetter, "jag brukar göra så här!" sa han och gnodde sina ögon med händerna. "Mycket bättre!".

De lekte i timmar varje dag, sällan mer än ett par meter mellan dem. De var bebisar samtidigt, älskekatten dog minst tio år för tidigt. Det är hjärtskärande att se hur han försöker leka samma lekar med vår andra katt, som visserligen är kelig men inte alls lika barnkär.

  Nallen fick följa med till veterinären, den tyckte att det här skulle bli ganska läskigt. A själv var ganska modig, sa han. Men han undrade om Katten skulle se ut som en krokodil. Krokodiler är ungefär det otäckaste som finns just nu.

Katten såg inte ut som en krokodil och nallen slutade vara rädd.

Och igår fick jag sjunga om Trollmor som lagt sina elva döda katter som inte längre kan mjaua eller äta ost. Gudars vad jag saknar det där mjauandet och ostätandet.

skitpåsk.

Började så bra. Slutade igår med att högt älskade katten dog efter fem dagars plågor.

påskglädje

Vill dela med mig av vår glädje: ett negativt graviditetstest!
Det tog bara sju veckor.

Blir ofta lite tveksam (läs: lätt äcklad) inför (andras) gravtester, i alla fall såna här. Inte såna digitala. Så tänk nu bort att det är doppat i kiss, och njut av det här ynka lilla strecket med oss!

Märkligt att vara beroende av andra för att få barn

Slits mellan att vilja ha en trivsam och inte så deppig blogg, och att bara låta den vara det vattenhål den hittills har varit. Tids nog blir den ljuv och lycklig igen. Igen och igen? Jo, jag är ju en gammal van bloggare, om än något ringrostig på den här adressen.

I måndags var jag och älsk-ongen min till kliniken för blodprover (stackars arm). Tog honom med mig som mental sköld. Sist var det ju inte så himla kul. Han var på sitt allra soligaste humör, hoppade och skuttade och charmade damer, och jag bara fylldes av ett åh vad det inte gör något om vi kommer vara bara vi tre. Skön känsla. Minuten senare pratade han om sin vilt skenande bebislängtan, och jag kunde helt ärligt svara att "ja, mamma och pappa vill också väldigt gärna att vi ska få en bebis".

Barnlängtan, vilket obeskrivligt livsläge.

Hormonerna börjar i alla fall äntligen närma sig noll och doktorn ville att jag skulle ringa om en månad. En MÅNAD. Blev chockad och fick i stället en tid om tre veckor. Plan? Vet ej. Märkligt att vara patient till en meget upptagen läkare. Hon har vårt fulla förtroende men vi hämtar vårt mentala stöd på andra håll, så att säga.

life goes on and on and on and on

Ursäkta mig för cliffhangern med A:s öger, men vi vet ännu inte vad felet är. Undersökningen mynnade ut i ett nytt lite mer avancerat besök om en månad.

Och svaren på mina hcg-prover fick jag igår. De mynnade ut i ett antiklimax. Nya prover nästa vecka. Hurra hurra hurra. Frustrerande. Men det hinner jag inte tänka så mycket på, för livet snurrar just nu så fort, så fort. Idag konferens här i stan, i morgon och övermorgon konferens i en annan stad. Roligt.

en 3½-årings självförtroende

Ojoj vad jag är fin. Så fin. Preciiiiis som vanligt.

integritet 2

Stackars G. Han wordfuedade mot sin ömma moder och hans sista bokstäver var RGASM. Det låg ett fritt O och han slet sitt hår. Kunde inte med att lägga ordet mot sin mamma. Hade inte jag heller gjort, kan jag säga.

Jag minns att blandat med alla lyckokänslor inför att berätta om att A låg i magen fanns även

pinigt, nu fattar de att vi haft sex.

Hemkomna efter en helg i Göttlaborg. Lyckliga A lämnades av hos farföräldrarna på vägen.
  Vi har njutit av havet i Marstrand, designen på Röhsska och konsten på Röda Sten. Ätit oväntat tråkig mat, to be honest. Bowlat. Av alla förnedrande aktiviteter man kan ägna sig åt är väl bowling en av de roligare att vara dålig på.

Idag värk i kroppen och febern kom vid lunchtid. Oklart om det är influensan som slår till eller bara förkylning och träningsvärk efter bowlingen.

kroppsminnet

I morse var jag iväg till kliniken för provtagning. Hcg, gravidhormon. Insåg: har inte en enda gång gått därifrån glädjestrålande trots... sex-sju besök. Det blev tydligt idag, jag kände mig skör och ledsen bara jag såg byggnaden. Fick ont i armvecken (!!!). Tröstshoppade tulpaner och får vänta en vecka innan doktorn är tillbaka på jobbet. Frustrerad.

om ögat och toaletter

Ögat. Skräcken. Jag vilar i att dubbelseendet var infektionsutlöst, men vi chansar inte. Tillåter mig själv att vara hönsig. Det hände ett par gånger och vi fick  snabbt kallelsen till ögonläkaren. Till veckan ska far och son gå och kolla upp det. Skräckslagen gråt från A när jag berättade att doktorn skulle titta på hans öga, hickade fram "ska doktorn ta ut det?!"

Idag, enorma kliv på livsvägen: första besöket hos frisören. Ljuva onge, han konverserade så fint med henne under den halvtimme hon klippte. Bajsat på toaletten. Sa mitt i middagen: "Nu vågar jag bajsa på stora toaletten!" Enormt stort för en som i hela sitt liv varit rädd för hål och hårdnackat ratat toaletten. Ikväll ställde vi äntligen ut pottan på trappan, i natt kommer visst fåglarna och hämtar den till sina ungar. Omåttligt stolta föräldrar till omåttligt stolt barn!

Tänk om, tänk rätt:

Vi får börja om så fort hormonerna är ur kroppen!


//positive_thinking

att bli ledsen av ett positivt graviditetstest

Sist jag tog ett gravtest följde vi upp det på precis samma sätt som vi gjorde med A: Tog glada självporträttfoton med V-tecken, tänkt till bebisens album. Jag raderade bilderna från G:s mobil igår.

   

Jag tog ett nytt test inför läkarbesöket i fredags och det var fortfarande positivt. Men det är ingen bebis därinne, det är helt tomt. Alltså, ur missfallsaspekten så är det bra att det var tomt. Inga "rester". Rester efter vår lilla, lilla. Vad sorgligt det är att allt är nerspolat och klart.

  
Vi får inte börja om innan hormonerna är ur kroppen, och det går så låååååångsamt. Nästa vecka blir det blodprover igen, och det känns som om jag inte gör annat än blir stucken.

I övrigt håller jag på att hämta mig efter en krävande jobbvecka. Jag har jobbat intensivt och jag har behövt använda varenda hjärncell och ja, jag har gjort det riktigt bra. Känner mig stärkt och stark och slås av vilket fantastiskt jobb jag har. Helgen bjöd på strålande sol och livet på landet med mina älskade, älskade killar.

Vårkänslor

Solig promenad med sprudlande A,
hyfsade besked hos doktorn och en fin dag på jobbet.
Glad!

planen

På fredag ska jag tillbaka till doktorn. Planen vet jag inte riktigt. Jag mådde inte bra av läkemedlet jag tog, men det gav oss A och det gav den här graviditeten. Förlåt, den där. Blääää. Kanske får det en chans till. Annars något annat.

25 feb 2012. A drar sin första riktiga vits.

A kallar till möte vid köksbordet.

"Jag ska berätta en förstoria. Om jordgubbarna. Okej!: Två jordgubbar gådde på vägen, då komde det en bil och körde på ena jordgubben. Kom nu ketchup!"

en annan skräck

"Sluta ögat!" sa A igår kväll och slog till sitt högra öga. "Jag ser två!". Det har hänt tidigare i veckan också, berättade G.

Jag blev rädd direkt. I min värld är dubbelseende så gott som alltid orsakat av någonting farligt. I den vanliga världen finns det många ofarliga anledningar till det, upplyste den vänliga sjuksköterskan om på sjukvårdsrådgivningen. Men det ska alltid tas på allvar när ett barn plötsligt ser dubbelt, sa hon också. Så efter några telefonsamtal har vi nu en remiss från bvc till ögonmottagningen. Moderns oro understruken, "kanske kan det gå snabbare då". Vårdgarantin säger max 1 månad.

Tänker igenom symtomen för hjärntumör. Kräkningar, ffa på morgonen, vinglighet, huvudvärk. Kramper, synproblem, pareser. Bara ett stämmer in. Rädslan bryr sig inte om det.

Vecka 8, 2012: ett glas vin.

Jag saknar oktober som inte blev, jag störs över att jag skulle ha varit i samma vecka som det är kalendervecka. Jag är ledsen över att det dröjer ännu längre och att vi måste börja om från början. Rättvisa och orättvisa har jag tyckt till om tidigare, men jag treochetthalvtårstycker med emfas att man borde få börja i vecka åtta om man fick missfall i vecka sju.

Men jag är tillbaka på banan, 90% glad och 10 % depp. Jag är tillbaka som mamma och jag är tillbaka som fru. Jag är tillbaka på jobbet och gör det bra. Jag skrattar lika mycket som vanligt, och ikväll tar jag ett pyttelitet glas vin. Sorgligt, jag skulle ju inte dricka ens en ynka liten Corona när det är som allra varmast i sommar.