Jag älskar

Jag älskar det primitiva med små, små bebisar. Att hon vänder huvudet åt sidan när hon är hungrig, inte kan vrida tillbaka eller stänga munnen innan bröstet eller flaskan är på plats. Hur den knutna handen slappnar av efter några minuters ätande.

Jag älskar, tycker att det är så fantastiskt gulligt när hon kämpat med magknip och så äntligen lyckas prutta. Den där nöjda sucken, den som väl alla kan känna igen men aldrig undslippa sig.

Hur hon tittar på oss, ser lycklig ut och gör en grimas. Tittar igen, och lyckas le på riktigt. Älskade lilla gumman min, fem veckor i morgon. Har vi inte alltid haft dig?

Jag har sagt det förut och säger det igen. Det var Henne vi väntade på. Lilla Februari.

Så här i efterhand kan jag ju känna att det är klart härligare att föda i snyggklänning än i landstingsrock

Ja tänk, det gick faktiskt så fort att jag inte hann ta av mig min klänning. Den fina svarta klänningen, lånad av min ena bästis och nu donerad till mig och lillasyster, för nostalgins skull.

En stund efter 6 cm-kollen skulle jag bara ("bara!") gå på toaletten en sväng, och sen byta kläder. Var lite nervös, kände att det skulle ta fart om jag ställde mig upp. Var inställd på kring sexton timmar som med A. Eller åtminstone åtta-tio. Tänkte att jag skulle ha svårt att orka med avslappningen eftersom det ju ännu bara gått några timmar. Feg-väntade några värkar och sen gick vi. Och jag hade rätt, den där korta promenaden från sängen till badrummet satte en sån hejdundrande fart på förlossningen att det bara inte hanns med. Kom aldrig tillbaka till sängen, fastnade mitt på golvet med krystvärkar. Sen kom barnmorskan med pallen och tio-femton minuter senare var Hon, vår älskade älskade lilla dotter, ute. Mött av svettig mor i partyklänning från Esprit.

Förlossningen

Förlossningen.

Den var snabb. Från noll till hundra på ingen tid. Från köksbordet till taxin till 6 cm till "den här bebisen kommer komma mycket snabbt" och så var hon ute.

I själva verket tog det fyra timmar från köksbordet, från en liten, liten mesvärk i timmen och orden "det kanske kommer ta tid det här, jobbigt att vi typ lovat A ett syskon idag". Gick och vilade, det ska man ju göra har jag hört, och plötsligt: värkar! Igen! Med några minuters mellanrum. Likadana som sist: inte speciellt onda och inte speciellt långa. Ringde in och sa att nu är det på gång! Blev välkomnad när vi ville, sa att vi avvaktar. Nästa stund: pang. 1½ minuts mellanrum. G ringde taxi och jag grät och grät, var så rörd över att han beställde en taxi till förlossningen. Äntligen.

Kom in. Möttes av trygg trygg trygg barnmorska och bm-student. Kontroll: 6 cm. Mindre än en och en halv timme senare var hon ute. Hon for genom min kropp, gjorde inte ont men kändes som.. Ja. Om förra förlossningen kändes som en storm så kändes den här som en orkan. Tyfon. Det var så intensivt.

Livrädd att spricka. Klarade mig utan ett enda stygn. Och utan bedövning, inser tacksamt att jag är "en sån" som föder utan större smärta. I alla fall inte i avslappnat läge, och det gick bra även den här gången. Och det var bara vi, jag och G, barnmorskan och bm-studenten på rummet. Lugnt, dunkelt och intimt, inte som i slutskedet med A, mycket folk och dropp och strålande sol.

Direkt efter förlossningen: kanonnöjd. Lycklig och lättad. 

Några dagar senare: lite förvirrad. Vad fort det gick. För fort för psyket? Hann jag med? Där och då: ja. I efterhand: vet ej. Men jag hade ju inte heller något val. Kanske var det den intensiva förlossningen som gav den djupa dippen. Kanske inte. Intensiv förlossning - intensiv lycka - intensiv dipp.

Försöker fokusera på där och då-känslan och om några veckor ska jag tillbaka till den förlösande barnmorskan. Hon var fantastisk och med tanke på barnmorskeupproret (de gick ut i tidningen samma morgon..) känner jag mig lyckligt lottad som fick ha henne på rummet hela förlossningen. Tack tack tack.