Jag älskar det primitiva med små, små bebisar. Att hon vänder huvudet åt sidan när hon är hungrig, inte kan vrida tillbaka eller stänga munnen innan bröstet eller flaskan är på plats. Hur den knutna handen slappnar av efter några minuters ätande.
Jag älskar, tycker att det är så fantastiskt gulligt när hon kämpat med magknip och så äntligen lyckas prutta. Den där nöjda sucken, den som väl alla kan känna igen men aldrig undslippa sig.
Hur hon tittar på oss, ser lycklig ut och gör en grimas. Tittar igen, och lyckas le på riktigt. Älskade lilla gumman min, fem veckor i morgon. Har vi inte alltid haft dig?
Jag har sagt det förut och säger det igen. Det var Henne vi väntade på. Lilla Februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar