planen

På fredag ska jag tillbaka till doktorn. Planen vet jag inte riktigt. Jag mådde inte bra av läkemedlet jag tog, men det gav oss A och det gav den här graviditeten. Förlåt, den där. Blääää. Kanske får det en chans till. Annars något annat.

25 feb 2012. A drar sin första riktiga vits.

A kallar till möte vid köksbordet.

"Jag ska berätta en förstoria. Om jordgubbarna. Okej!: Två jordgubbar gådde på vägen, då komde det en bil och körde på ena jordgubben. Kom nu ketchup!"

en annan skräck

"Sluta ögat!" sa A igår kväll och slog till sitt högra öga. "Jag ser två!". Det har hänt tidigare i veckan också, berättade G.

Jag blev rädd direkt. I min värld är dubbelseende så gott som alltid orsakat av någonting farligt. I den vanliga världen finns det många ofarliga anledningar till det, upplyste den vänliga sjuksköterskan om på sjukvårdsrådgivningen. Men det ska alltid tas på allvar när ett barn plötsligt ser dubbelt, sa hon också. Så efter några telefonsamtal har vi nu en remiss från bvc till ögonmottagningen. Moderns oro understruken, "kanske kan det gå snabbare då". Vårdgarantin säger max 1 månad.

Tänker igenom symtomen för hjärntumör. Kräkningar, ffa på morgonen, vinglighet, huvudvärk. Kramper, synproblem, pareser. Bara ett stämmer in. Rädslan bryr sig inte om det.

Vecka 8, 2012: ett glas vin.

Jag saknar oktober som inte blev, jag störs över att jag skulle ha varit i samma vecka som det är kalendervecka. Jag är ledsen över att det dröjer ännu längre och att vi måste börja om från början. Rättvisa och orättvisa har jag tyckt till om tidigare, men jag treochetthalvtårstycker med emfas att man borde få börja i vecka åtta om man fick missfall i vecka sju.

Men jag är tillbaka på banan, 90% glad och 10 % depp. Jag är tillbaka som mamma och jag är tillbaka som fru. Jag är tillbaka på jobbet och gör det bra. Jag skrattar lika mycket som vanligt, och ikväll tar jag ett pyttelitet glas vin. Sorgligt, jag skulle ju inte dricka ens en ynka liten Corona när det är som allra varmast i sommar.

Ode till mina kollegor

Rörd. Jag omger mig med bra folk hela dagarna. Rediga, kunniga, snälla. Oskvallriga. Igår fick jag ett förundrat sms av en kollega och vän, hon skrev att hon under de här sju dagarna som gått inte hade hört en enda person fråga någon annan om varför jag var hemma. Det har konstaterats och respekterats att jag är hemma av "privata skäl". Sedan har de själva hört av sig till mig för att fråga hur jag mår. Då har jag berättat. Och eftersom de flesta har hört av sig, så vet det flesta också. Trots det: jag är inte ett fikarast-ämne, och det känns unikt.

Men det är  egentligen inte förvånande, och för att använda stora ord: jag vet att mina kollegor är exceptionella. Jag är stolt över att vara en del i arbetsgruppen. Men ändå: En hel arbetsplats som aktivt värnar om varandras integritet på det här viset, det har jag i alla fall inte jag varit med om tidigare.

Valdemar (lär både mor och son)

Ovissheten är svår, igår kändes det som om det skulle dröja flera år. Jag blev till och med arg på G för att han bytte jobb för ett tag sedan. Om han inte hade gjort det så hade vi inte väntat in att provanställningen blivit till fast och då kanske vi också hade kunnat vara med i vår 3½-åring ska bli storasyskon till sommaren-klubben. Orättvist, jag bad om ursäkt. Vi var överens då.

Igår träffade jag två varma personer. En över skridskoisen med två ganska besvikna bambikillar som trodde att de skulle kunna direkt (A fick skridskor i alla hjärtanspaket och blev så otroligt glad. Heartbreaking att se den där strålande lyckan över att få åka skridskor bytas mot besvikelsen över att inte kunna: "Valdemar Varg lärde sig så snabbt! Jag kan aldrig köra tävling som han!"), och en på en lång kvällspromenad. Båda har jag mött i kapprummet på dagis. Kunde jag väl aldrig tro, min bild av dagis var föräldrar som tävlar om snyggast märkeskläder och tidigast hämtning. Inte såna här snälla normala människor som delar med sig av sina egna sorger och lyckor. 

Tänk, en av dem hade känt på sig först att jag var gravid och sen att jag fått missfall. Otroligt. Hon berättade om ett missfall hon gått igenom, och sen att hon är gravid nu. Jag blev så glad. Jo men jag blev (faktiskt) glad på riktigt. Också en lättnad. Jag vill bara så innerligt gärna att A också ska få dansa runt i den där bebisglädjedansen som de blivande storasystrarna hade visat upp igår.

skratt

Ikväll, på hjärtedagen, har vi ätit chokladfondue med jordgubbar. Premiär! Komplett med ljushållare och en hjärtformad Anton Bergh-skål som kändes o-e-r-h-ö-r-t shabby chic. Mamma och pappa hade fått tre för att de var goda kunder i någon chokladaffär. Nåja, mycket gott. Åt för övrigt en ostfondue i Schweiz för någon månad sedan och blev djupt och för livet äcklad. Var gravid, visste inte om det. Det kanske var ostfonduen som gav missfall och inte häxan? Sen somnade K tätt, tätt ihop med sitt helt nya lilla mjukishjärta, gosekaninen och gosekatten. Älskunge. Bra dag.

Och igår skrattade jag faktiskt på riktigt, två gånger: 1) När G skulle visa A att han visst kunde göra en kullerbytta, fastnade i huvudstående och fick kramp. 2) När G vid upprepade tillfällen behövde torka tårarna åt en (bedårande) vaktmästare på Cinderella som fick en egen svarv av sin vice vd i programmet "Chefen undercover". Han har närmare till gladtårar än ledsentårar, min man. "Han fick ju en svarv..".

Alex

Får länge länge sen kände jag en hund. Alex. Alex med betoning på A. Han var en i mina ögon enorm rottweilerhanne som drog mig och min bror i badbaljor över tomten. Mycket lydig. Han hade ett kommando som hette "hopp och lek". Vid "hopp och lek" blev Alex som förbytt, han skuttade och rullade och var helt galen och lycklig. Önskar att jag hade ett liknande kommado.

Efter att det där verkligen hände igår* känner jag mig lättad. Nu ska jag börja jobba mig tillbaka. Upp igen. Saknar mitt vanliga glada jag. Jag stannar hemma (läs: utomhus) den här veckan och siktar på att vara tillbaka på jobbet på måndag. Vikten av en stöttande chef: enorm. Tänk om chefen hade tjatat eller misstrott, då hade steget att komma tillbaka varit så svårt att ta. Nu har jag en chef som säger att det kan ordnas längre ledighet om jag behöver. Bara erbjudandet gör att jag är helt inställd på att det inte behövs. Blir helt tårögd av hennes mail.

Hopp och lek!


*Skönt förresten att det inte hände idag på hjärtedagen. Jag gillar alla hjärtans så mycket (och tänker inte ursäkta mig för det).

hejdå lilla du

Det gick bra hos doktorn. Jag behövde inte ta abortpiller för att bli av med det. Det sas att det mesta redan hade kommit ut, även om jag hade mina tvivel. Inte heller skulle jag oroa mig för den där jätteblödningen. Lättad. Sen kom jag hem, sov en liten stund och sen när jag vaknade hände det. Det var lite otäckt men gjorde i alla fall inte ont. Och det var inte lika mycket blod som jag fasat för. Men ganska mycket. 

Så ovärdigt att spola ner resterna av sitt, visserligen yttepyttelilla men ändå, barn i toaletten. Det gör man ju med fiskar.

Idag har jag gråtit igen. Det gjorde jag faktiskt inte på hela dagen igår. Det känns som en evighet tills vi får den där lilla bebin, och jag känner mig stressad över att det blir längre och längre mellan A och ett lillasyskon. Snart är det så långt emellan att de väl inte får kompisutbyte av varandra förrän om tjugo år.

integritet

Läkarbesök idag. Läskigt, jag har inte varit utanför dörren sedan i torsdags. Det skulle vara helt fruktansvärt om det hände inför en massa folk. Jämför: inför A:s födelse gick jag vända efter vända upp och ner för Götgatsbacken och utmed Årstaviken. Tänkte att det var mer sannolikt att vattnet skulle gå på olämplig plats än "i hemmets lugna vrå" (men det fick jag inget för). Idag, hystersikt orolig för att behöva dela det här med människor jag inte känner.

äh.

Händer ju inget. Gjorde mer ont igår.

Vi skickade A till mormor och morfar och har fått glädjestrålande mms från pulkabacken. Skönt att han slipper drabbas av det här (mer än att han inte blir storebror i oktober då, depp depp).


G jobbar ikapp lite efter en vabvecka och jag satte mig i solstolen på balkongen, tog på mig solglasögonen och valde sentimentalt nog boken Tillsammans är man mindre ensam. Men det är ju sant ju.

ont

Det liksom skär i magen, gör ont ont ont. Har börjat blöda lite grand. Slits mellan att vilja hoppa hopprep på hälarna och att bara ligga helt stilla i sängen. Vill att det ska komma mer, vara över snabbt. Snabbt. Det här känns som det segaste missfallet i historien. Sörjer drömmen, men vill få chansen att plantera en ny.

Jag analyserar mina känslor, verkar följa mallen till punkt och pricka. Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag tror att jag befinner mig i slutet av reaktion och början av bearbetning. Min ha koll-roll börjar skymta. Ljuset i tunneln.

Ikväll äter vi hemmapizza, potentiellt listeriafylld parmaskinka och opastöriserad fin-ost. Till det minst två Alvedon, ett eller flera glas Konsum-Äppeldryck med ciderkaraktär, 0% alkohol*, samt förhoppningsvis även ett avklarat missfall. Helst mellan klockan 19.30 och kl 20:00, efter att A somnat men innan melodifestivalen. Nåt kan vi väl få bestämma i det här.

*Ingen alkohol förrän jag känner mig färdig med det här. Inte för att jag oroar mig för/hoppas på eventuella oupptäckta pyren, är realistisk idag. Jag tror på att klara kriser med ögonen öppna. Nästa glas vin, när det än blir, ska jag kunna njuta av.

kluven

Jag känner mig kluven. Vill bli av med det, att det ska komma ut. Samtidigt, känslan av att vara illojal. För några dagar sedan satt jag i bilen och kände att vi var ett team, jag och den lilla. Nu önskar jag att det är över snart, så att vi kan börja om. Motstridiga känslor.

"Det var inte meningen den här gången"

Alla vill väl. Det är en bra utgångspunkt. Alla våra nära och inte lika nära vill att vi ska må bra och möter oss med kärlek. Ibland går det man säger inte helt ihop med min bild av hur det är, men så är ju livet.

Men meningen var det ju. Vi ville och jag blev gravid. Det var meningen att det här skulle bli ett barn. Men så blev det inte, det gick fel på vägen. Men det var inte meningen att det skulle gå fel. Kroppen vill ju inte göra fel.

Jag vaknade med nya krafter idag, jag tror att jag är tillbaka. Krascha och vända. Fortfarande skräckslagen inför det som ska hända, men inte med panik som igår och i förrgår. Igår kväll skrattade vi flera gånger och jag både tog mig ur sängen och två åttapoängare i På Spåret.

rättvisa och orättvisa

Rättvisa och orättvisa. Har flera vänner som sagt att det är så orättvist. Med kärlek i rösten. Men jag tänker att det kanske egentligen är rättvist. Vi har det så bra i allt annat. Vi kan ta det här. Jag vet i hjärtat att vi kan det. 

Som min mamma sa igår, hon känner sig så stark att hon kan ta precis vad som helst. Jag känner nästan så. Och mamma. Min fina mamma. Anledningen till att man ska berätta tidigt: man får enormt fint stöd när man som bäst behöver det.

Tuffa Tider (för en drömmare)

Vi har så vackra lakan. Sanslöst dyra. Vi köpte likadana som vi hade på bröllopsnatten. Igår bäddade G med gamla fula. Mörkblått underlakan, kunskap: det är mindre traumatiskt med mörka tyger om det riskerar att komma mycket blod. Det var så hemskt att gå och lägga sig. Bad G att inte tycka att jag är äcklig som går omkring med nånting dött i mig. Han sa att jag är det renaste och finaste han vet. I nöd och lust.

I morse vid frukosten räknade A in sin familj. 1, pekade på G. 2, pekade på mig. 3, pekade på mig (!). 4, pekade på sig själv. 5,6, pekade på katterna. Idag bokar vi en resa för tre personer. Svennebananresa: Alcudia på barnvänligt hotell.

Kroppen fortsätter lura mig. Jag mår så illa. Vet inte hur jag ska orka med en hel helg. Illamående till ingen nytta. Om tre dagar ska jag tillbaka, vill inte se ultraljudsbild på en livmoder utan tickande hjärta. Snart ska vår toalett fyllas med blod, vår dröm om oktober ska ut. Det gör så ont i mig.

nej

Älskade, älskade, älskade G. Han har de varmaste kramarna i världen. Älskade, älskade, älskade A. Han har de gladaste kramarna i världen. Vi får leka "tre-lek", som A säger, ett tag till. Vår lilla oktoberbebis blev ingen oktoberbebis. Den lever inte. Är så fruktansvärt ledsen!

Skräckslagen inför det som komma skall. Den får helgen på sig att komma ut, på måndag ska jag tillbaka till doktorn. Jag tror inte att den kommer ut utan hjälp. Den kom ju inte dit utan hjälp. Den? Det?

"10:45? Det går bra, då jobbar jag kväll" sa jag. Jobba? Hur ska jag kunna jobba? Kan inte komma tillbaka förrän den är ute. Krävs en viss stabilitet på min arbetsplats. Skönt att jag berättade om läget för min chef igår.

Rädslor

Älta, älta. Pratar mängder med G. Han är så klok. Ikväll är han iväg och jag är rädd. Efter nära två dygn utan blödningar började jag våga tänka att det här nog går vägen. Men ikväll kom det lite igen. Underlivsissues, det var väl inte tanken med den här bloggen direkt.

Jag är rädd att det ska börja störtblöda, rädd att det ska göra så där fruktansvärt ont som jag läst om att det kan göra. Rädd att det här ska bli ett blodigt trauma för vår älskade stora lilla treåring som så gärna vill bli storebror. Samtidigt: om det här inte går vägen vill jag veta det nu. Inte gå och hoppas så här, det är tärande. Jag är rädd för att känna mig dum som hoppats och idag litegrand trott.. Jag känner mig ju gravid! Kan kroppen luras så?

Blodprover igen i morgon. Hcg-mätning. Om det ökat sen i tisdags är det fantastiskt. Om det sjunkit är det kört. Doktorn ska ringa på eftermiddagen. Ingen bra dag. Jobbar kväll i morgon, men det har jag väl redan ältat. Men inte bara jobbar, jag ska hålla i ett studiebesök för väldigt många människor, samt introducera en kär vän och ny kollega. Kul i sig, men so so so BAD timing. I alla fall studiebesöket, att ha en vän nära känns väldigt bra. Men käre gode gud, låt mig slippa falla ner i en blodig smärthög bland alla dessa människor.

föräldrakärleken

Ska man skriva det här? Först och främst: 1) jag anser mig vara en stabil person (med takt och ton). Måttfull och balanserad. 2) Man hinner tänka väldigt väldigt många tankar på en dag. Den här stack ut, så att säga. Ok:

Igår, när jag började blöda, kom jag på mig själv med att tänka på en kvinna som tittat länge mot min mage ett par timmar tidigare. Tänkte: Hjälp, tänk om hon är en häxa? Och häxade till mig ett missfall? Jag vet jag vet, det var inte klokt. Ungefär som när jag och min man, föräldrar sedan tre dagar, vågade oss utanför dörren till en park i närheten. Ett annat par kom joggande och både jag och G trodde att de skulle stjäla vårt barn.

Det är långa timmar tills på torsdag eftermiddag. Jag kommer få besked på jobbet. Om det inte går åt helvete tidigare. Tack och lov för klokaste kollegorna i stada.

Tänk om det går bra.

skräcken och oron

Jag började blöda igår. På jobbet, av alla ställen. Inte mycket, inte lite. Skräcken, sorgen i det. Inte trodde jag att jag skulle bli så ledsen över ett (kanske) missfall. Jag trodde att jag skulle kunna tänka att det var meningen, att bebisen inte var livsduglig. Men vi har drömt och hoppats, varenda kväll. Tänkt på den där oktoberbebin som skulle komma till oss. Hoppats och längtat!

Alla googlingar leder till upplyftande eller nedslående trådar på familjeliv. Det kan gå hur som helst. Ett par dagar framöver viks förmiddagarna åt blodprover. Fördelen med att gå på en fertilitetsklinik, de kollar direkt. Tacksam.

Men å så orolig.

inskrivning

Jag ringde mvc idag. Läskigt, vill så väldigt gärna slippa avboka. Stanna hos oss, lilla embryo! Du som jag såg på ultraljud redan när du inte fanns. Jag såg ägget som skulle bli du, du som ännu inte har egna hjärtslag. Tänk om, tänk om, tänk om. Tvåbarnsföräldrar i oktober? Det skulle vara helt fantastiskt. Gläds så enormt över graviditeten, vågar bara inte ta ut syskonglädjen i förskott. Hoppas och inte hoppas, vilken berg- och dalbana.