Ovissheten är svår, igår kändes det som om det skulle dröja flera år. Jag blev till och med arg på G för att han bytte jobb för ett tag sedan. Om han inte hade gjort det så hade vi inte väntat in att provanställningen blivit till fast och då kanske vi också hade kunnat vara med i vår 3½-åring ska bli storasyskon till sommaren-klubben. Orättvist, jag bad om ursäkt. Vi var överens då.
Igår träffade jag två varma personer. En över skridskoisen med två ganska besvikna bambikillar som trodde att de skulle kunna direkt (A fick skridskor i alla hjärtanspaket och blev så otroligt glad. Heartbreaking att se den där strålande lyckan över att få åka skridskor bytas mot besvikelsen över att inte kunna: "Valdemar Varg lärde sig så snabbt! Jag kan aldrig köra tävling som han!"), och en på en lång kvällspromenad. Båda har jag mött i kapprummet på dagis. Kunde jag väl aldrig tro, min bild av dagis var föräldrar som tävlar om snyggast märkeskläder och tidigast hämtning. Inte såna här snälla normala människor som delar med sig av sina egna sorger och lyckor.
Tänk, en av dem hade känt på sig först att jag var gravid och sen att jag fått missfall. Otroligt. Hon berättade om ett missfall hon gått igenom, och sen att hon är gravid nu. Jag blev så glad. Jo men jag blev (faktiskt) glad på riktigt. Också en lättnad. Jag vill bara så innerligt gärna att A också ska få dansa runt i den där bebisglädjedansen som de blivande storasystrarna hade visat upp igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar