Det gick bra hos doktorn. Jag behövde inte ta abortpiller för att bli av med det. Det sas att det mesta redan hade kommit ut, även om jag hade mina tvivel. Inte heller skulle jag oroa mig för den där jätteblödningen. Lättad. Sen kom jag hem, sov en liten stund och sen när jag vaknade hände det. Det var lite otäckt men gjorde i alla fall inte ont. Och det var inte lika mycket blod som jag fasat för. Men ganska mycket.
Så ovärdigt att spola ner resterna av sitt, visserligen yttepyttelilla men ändå, barn i toaletten. Det gör man ju med fiskar.
Idag har jag gråtit igen. Det gjorde jag faktiskt inte på hela dagen igår. Det känns som en evighet tills vi får den där lilla bebin, och jag känner mig stressad över att det blir längre och längre mellan A och ett lillasyskon. Snart är det så långt emellan att de väl inte får kompisutbyte av varandra förrän om tjugo år.
2 kommentarer:
Men lillskrutta!
Bra att det var mindre otäckt än du fasat för. Förmodligen ändå riktigt hemskt. Och jag kan inte ens föreställa mig närheten av känslan.
Gråt så mycket du behöver, tårarna är smärtlindrande. (berättade en guide i NYC på en uställning som hette Bodies) Som morfin.
Allt kommer bli bra.
Stor kram!
Hjärtedig!
Skicka en kommentar