Jag började blöda igår. På jobbet, av alla ställen. Inte mycket, inte lite. Skräcken, sorgen i det. Inte trodde jag att jag skulle bli så ledsen över ett (kanske) missfall. Jag trodde att jag skulle kunna tänka att det var meningen, att bebisen inte var livsduglig. Men vi har drömt och hoppats, varenda kväll. Tänkt på den där oktoberbebin som skulle komma till oss. Hoppats och längtat!
Alla googlingar leder till upplyftande eller nedslående trådar på familjeliv. Det kan gå hur som helst. Ett par dagar framöver viks förmiddagarna åt blodprover. Fördelen med att gå på en fertilitetsklinik, de kollar direkt. Tacksam.
Men å så orolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar