Blir religiös.

Där och då, liggandes på mage i gräset med min dotter. Se henne känna på strån, lära sig någonting nytt. Jag har precis allt jag kan önska mig!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dödsångesten 2

Blev inte så jela bra det där med benet. Åtta rondeller var ju inget. Dan efter hade det inte räckt med tjugofem. Nu behandlad och kittad med mer än alsollösning och femton år för gammal salubrin. Och en rejäl respekt för kryp (apropå dödsångest).

Försöker hotta till det lite sista kvällen..

..här på landet. Vansinnesstort bromsbett. Behandlar med åtta alsolindränkta rondeller och ändå är det inte täckt. 

Två veckor på landet är till ända och hujhuj det har varit som en lång dröm. Sol och bad och både sena kvällar och morgnar och så två syskon som lär känna varandra och är förtjusta i vad de möter. Måtte detta harmoniska halvår följas av många många fler.

Det är nåt med föräldraskapet som gör att jag får dödsångest av en förkylning. För tänk om just den förkylningen inte är en VANLIG förkylning utan en dödsförkylning, ja då står mina barn där utan mamma. 

Och jag har fortfarande inte kunnat författa ett brev till min dotter. Om skrivna ord kan stocka sig så har de gjort det. 

Nej, jag är faktiskt inte förkyld. Men idag badade jag i sjön i tjugo minuter (till axlarna!) med min vattenrädde pojk, och det var sån lycka sån lycka. Så jag skulle ju kunna bli det (jaja jag vet smittovägar men jag sa ju att den kan vara en annorlunda förkylning!). 

Bakom kulisserna

Vi har nu varit föräldrar i fem år och det firade vi med en folköl och knäcke i trädgården när barnen somnat. För övrigt en dag där vi briljerat i vårt föräldraskap. Ujujuj vad dagen blev toppen, och han har ingen aning om hur mycket planering som låg bakom. 

Han tror att vi gick på gröna lund och hade vrålkul (det hade vi!). Förstår inte alls att vi bakom kulisserna tajmade väckning, presentutspridning, mat och lek helt perfekt. Men det ska man inte heller förstå när man är barn och fyller år. Man ska bara ha superroligt.  Men Femårsdagen (hela handen, nu i målvaktshandskar) alltså, vilken pepp.

Vikten av att nudda min man

Hemma hos svärföräldrarna. 

Av någon anledning hamnar alltid de i soffan och jag och G i varsin fåtölj. Och jag inser, igen och som vanligt, att jag behöver hans fysiska kontakt. Sist frågade jag faktiskt svärmor om vi kunde byta plats.

Kvällarna är vår tid. Dagarna är mycket projektledning. Vi spelar i samma lag, men det är sånt fokus på barnen. Äta, sova, leka, älskas. På kvällarna hänger vi. Pratar, ser på tv, slösurfar. Det första att föredra, men oavsett aktivitet alltid nära varandra. Här, hur mycket jag än tycker om att vara här, så saknar jag att nudda min man. Det ger mig energi.

Eken inom räckhåll, ett år senare.

För lite drygt ett år sen satt jag där, gravid och hade precis fått veta att jo, nu slog det faktiskt ett litet hjärta där inne i magen. Så enormt lycklig och illamående. Åt pizza under eken. Tittade på mina killar nere vid vattnet. Vi var där ikväll igen. Jag, mina killar, och vårt lilla hjärta. Nu utanför magen och fem månader gammal!

Vår son i bild.

Sommarkväll. Sitter ute, pratar om glada barn och ljuva ting. Kommer in, gör mig i ordning och får denna bild på mms från G i badrummet på övervåningen. Älskade, älskade bråttom-unge. Det här är du på pricken! 

ett av alla fel jag kommer göra.

Du sov så länge att det började bli dags att gå och hämta storebror på förskolan. Jag borde väcka dig så att du skulle hinna äta, men det tog emot när du sov så lugnt och skönt. Jag tänkte att kanske vaknar du mjukare om jag fixar lite i köket än om jag bara lyfter upp dig? Så jag började plocka ur diskmaskinen. 

Och du vaknade med ett skrik. Du blev jätterädd.

Älskade lilla ungen min. Många, många gånger kommer jag göra fel, och du kommer bli både arg och ledsen på mig. Men jag vill att du ska veta att allt jag gör, det gör jag med ditt bästa för ögonen. Med den allra största kärleken till dig. 

Syskon

Livets cirkel.

Jag har läst igenom hela bloggen ikväll. Tänk, lillasyster föddes på dagen, nästan timmen, exakt ett år efter att vi fick besked om att lilla oktober inte levde. Jag minns precis hur det var. 

Jag hade hållit i ett större studiebesök, pustat lite över att jag hade sluppit ta samtalet då. Strax efteråt hade jag ett annat möte inplanerat. Jag förvarnade om att jag förmodligen skulle få ett samtal av privat karaktär och att jag skulle vara tvungen att ta det. Mötet påbörjades och i mitten kom samtalet. Jag tog det i ett annat rum, fick beskedet och gick tillbaka. "Finns det någon chans?" hade jag frågat. "Nej." svarade läkaren. Ett enkelt nej krossade vår dröm om oktober. Jag var skärrad, men mötet krävde fokus och det var "inte mest synd om mig". Kanske fick jag omgående en nyttig reality check. Men efteråt. Jag föll. Grät så jag knappt kunde andas. På jobbet av alla ställen! Åh det var så hemskt. Jag lärde upp en ny kollega, en vän, och hon och en kollega fångade mig. Jag är dem evigt tacksam. 

Ett år senare. Värkarna i full gång och jag fångades av andra starka kvinnor. Och en stark man. Livets cirkel. 

Ibland tänker jag tanken att lilla oktober kanske ändrade sig och blev lilla februari.

Onsdag

Soffhäng med min dotter. Snart ska hon sova. Storebror är lämnad på förskolan och vi enades om att de röda galonisarna passade bäst idag. Mormor och morfar hämtar, bara för att det är trevligt. I eftermiddag ska vi baka, storebror ljudade och skrev ett helt recept igår:

TVÅ SKEDAR MJÖL
EN SKED SOCKER
SMÅ MACKBITAR
LITE MJÖLK
ETT ÄGG

Katten ligger i babygymmet och tvättar fötterna.

En lugn och hittills helt fin onsdag i Vår Stund På Jorden.

1 miljard har brist på mat. Vi har en grön påse för matavfall.

Jag ser en liten mätt -proppmätt-, trygg och älskad bebis bredvid mig. Hon har somnat med en liten plutmun, mjölkkladdig i ansiktet och med sin gosefilt tätt tätt intill kinden. Hon sover med armarna över huvudet i, tror jag, fullständig förvissning om att ingen kommer göra henne illa.

Jag tänker på bebisfabrikerna, där kvinnor och flickor tvingas producera barn till.. ja VAD?!, på att 19000 barn under fem dör idag, och igår, och i förrgår och jag kan inte värja mig.

Borde börja baka cupcakes och köpa väggord.

Typ live your dream och Carpe Diem (förstås). Så klyshigt harmoniskt är det. My god om det kan få vara så här alltid alltid. Tar tillbaka en formulering i förra posten. Det här har varit en fullkomligt konfliktfri tisdag trots blivande femåring. High fivade vid nattningen, vi brukar göra så när vi skött oss (inte minst jag) extra bra.

Nu sover lillasyster i selen på magen. Tror att hon är i en vara nära-fas. I morgon vaccination. Och jag gillar ju vaccin. Men ändå, tänk om:et kommer i alla fall.

När storebror fick sin första vaccination tänkte jag att bvc-sjuksköterskan var helt sjuk i huvudet som kunde sticka små barn. Undrade hur hon kunde leva med sig själv. Hehe. Jag är ju inte mycket bättre själv.

Jaja. Nu schlaaaaaager!

konserverar

Ja, jag tror att jag befinner mig i den mest kompletta, mest harmoniska fasen av mitt liv. Det är så mjukt och fint och ombonat. Det kom ingen tvåbarnschock. Eller jo, en tvåbarnsglädjechock. Konflikter varje dag, givetvis, för så är livet med en snart femåring. Men vår snart femåring är glad och nöjd med livet och jag är så glad för honom. Vår bebis är glad och nöjd med livet. Äter, sover och bajsar två gånger i veckan och jag är så glad för henne.

   Min man är nöjd med livet (och jag är glad för honom, min man. Mitt allt!). Jag är nöjd med livet och ja, ja är glad för mig själv också. Vi gör hyfsade veckomatsedlar och följer dem ganska bra. Vi planerar semestrar och känner att nämen vi kan väl vara hemma? Det är ju så mysigt här. Dessutom ska vi iväg en månad i höst. Planterar jordgubbar och letar billiga blomster på Plantagen. Vi sparar föräldradagar och lever på sviiiinlite pengar och tycker väl inte att det är så festligt egentligen, men äsch det funkar. Vi lever svenssonlivet upphöjt i två, så vansinnigt långt ifrån mitt femtonåriga jags drömmar och det är helt perfekt. HELT PERFEKT.

Distanslös 2

Igår ekar och vitsippor. Idag asfaltsångor och körsbärsblom i vår vackra stadskärna. Aldrig har väl livet varit mer komplett än nu. Jag är så lycklig, förälskad i min lilla växande familj.

Distanslös

Underbara, fantastiska tid i mitt liv. Idag långpromenad bland vitsippor, ekar, en amningspaus på en höjd med utsikt över sjön. Jag och min dotter.

Lättsmält onsdagslunch

..och lilla bebis bara sover och sover. Fortfarande närmare 20 timmar per dygn.

Vi har det bra.

Nu var det länge sedan. Jag bara njuter av tiden som är nu. Idag blir lillasyster två månader gammal. Om två timmar. Hon är underbar, storebror är underbar, G är underbar. Jag har fått ordning på hur det är att vara mamma till två, TVÅ!, barn. Jag känner mig som nyförälskad, på moln. Solen skiner och det har börjat komma små krokusar i trädgården. Det doftar G-made Bolognaise i huset och skrattas nerifrån vardagsrummet. Vi har det bra. 

Jag älskar

Jag älskar det primitiva med små, små bebisar. Att hon vänder huvudet åt sidan när hon är hungrig, inte kan vrida tillbaka eller stänga munnen innan bröstet eller flaskan är på plats. Hur den knutna handen slappnar av efter några minuters ätande.

Jag älskar, tycker att det är så fantastiskt gulligt när hon kämpat med magknip och så äntligen lyckas prutta. Den där nöjda sucken, den som väl alla kan känna igen men aldrig undslippa sig.

Hur hon tittar på oss, ser lycklig ut och gör en grimas. Tittar igen, och lyckas le på riktigt. Älskade lilla gumman min, fem veckor i morgon. Har vi inte alltid haft dig?

Jag har sagt det förut och säger det igen. Det var Henne vi väntade på. Lilla Februari.

Så här i efterhand kan jag ju känna att det är klart härligare att föda i snyggklänning än i landstingsrock

Ja tänk, det gick faktiskt så fort att jag inte hann ta av mig min klänning. Den fina svarta klänningen, lånad av min ena bästis och nu donerad till mig och lillasyster, för nostalgins skull.

En stund efter 6 cm-kollen skulle jag bara ("bara!") gå på toaletten en sväng, och sen byta kläder. Var lite nervös, kände att det skulle ta fart om jag ställde mig upp. Var inställd på kring sexton timmar som med A. Eller åtminstone åtta-tio. Tänkte att jag skulle ha svårt att orka med avslappningen eftersom det ju ännu bara gått några timmar. Feg-väntade några värkar och sen gick vi. Och jag hade rätt, den där korta promenaden från sängen till badrummet satte en sån hejdundrande fart på förlossningen att det bara inte hanns med. Kom aldrig tillbaka till sängen, fastnade mitt på golvet med krystvärkar. Sen kom barnmorskan med pallen och tio-femton minuter senare var Hon, vår älskade älskade lilla dotter, ute. Mött av svettig mor i partyklänning från Esprit.

Förlossningen

Förlossningen.

Den var snabb. Från noll till hundra på ingen tid. Från köksbordet till taxin till 6 cm till "den här bebisen kommer komma mycket snabbt" och så var hon ute.

I själva verket tog det fyra timmar från köksbordet, från en liten, liten mesvärk i timmen och orden "det kanske kommer ta tid det här, jobbigt att vi typ lovat A ett syskon idag". Gick och vilade, det ska man ju göra har jag hört, och plötsligt: värkar! Igen! Med några minuters mellanrum. Likadana som sist: inte speciellt onda och inte speciellt långa. Ringde in och sa att nu är det på gång! Blev välkomnad när vi ville, sa att vi avvaktar. Nästa stund: pang. 1½ minuts mellanrum. G ringde taxi och jag grät och grät, var så rörd över att han beställde en taxi till förlossningen. Äntligen.

Kom in. Möttes av trygg trygg trygg barnmorska och bm-student. Kontroll: 6 cm. Mindre än en och en halv timme senare var hon ute. Hon for genom min kropp, gjorde inte ont men kändes som.. Ja. Om förra förlossningen kändes som en storm så kändes den här som en orkan. Tyfon. Det var så intensivt.

Livrädd att spricka. Klarade mig utan ett enda stygn. Och utan bedövning, inser tacksamt att jag är "en sån" som föder utan större smärta. I alla fall inte i avslappnat läge, och det gick bra även den här gången. Och det var bara vi, jag och G, barnmorskan och bm-studenten på rummet. Lugnt, dunkelt och intimt, inte som i slutskedet med A, mycket folk och dropp och strålande sol.

Direkt efter förlossningen: kanonnöjd. Lycklig och lättad. 

Några dagar senare: lite förvirrad. Vad fort det gick. För fort för psyket? Hann jag med? Där och då: ja. I efterhand: vet ej. Men jag hade ju inte heller något val. Kanske var det den intensiva förlossningen som gav den djupa dippen. Kanske inte. Intensiv förlossning - intensiv lycka - intensiv dipp.

Försöker fokusera på där och då-känslan och om några veckor ska jag tillbaka till den förlösande barnmorskan. Hon var fantastisk och med tanke på barnmorskeupproret (de gick ut i tidningen samma morgon..) känner jag mig lyckligt lottad som fick ha henne på rummet hela förlossningen. Tack tack tack.

Stjärnsoppa

Tärna de grönsaker som finns hemma. Fräs lite färsk ingefära (viktigt). I med grönsakerna och buljong, koka grönsakerna mjuka. Mixa alltihop slätt. Koka barnvänlig pasta, typ älgar eller stjärnor. Lägg på toppen i barnet som säger sig ogilla grönsakers tallrik. Voila! Stjärnsoppa! (Oftast) urgott och på vårt matbord en gång i veckan.

I dagens soppa stoppade jag sötpotatis, champinjoner, tomater, zucchini, morötter, riven ingefära, lite matlagningsgrädde och apelsinjuice.

Och ute är det vår

Det är inte snyggt ovanför MEN BYXORNA ÄR KNÄPPTA.

Eller hur

Medela bröstvårtsskydd:
"Knappt synliga under klädseln
tack vare diskret utformning".

Lugnt lycklig

Tio dagar. Tiden rusar och står alldeles stilla. De första fyra dagarna: eufori. Ja, så var det nog. De följande två dagarna: svåra. Mycket! Jag mådde uselt. Sedan: gradvis bättre. Idag: lugnt lycklig.

Jag undrar fortfarande vad som hände. Hur jag kunde pendla så snabbt från glädje till.. att må så dåligt. Baby blues, det är uppenbart idag, men jag hade ingen aning om att det kunde kännas så starkt. Hormoner, mjölktillströmning. Kanske en nödvändig utjämning, kom ner på jorden nu!

Och här är jag nu. På jorden, lycklig och tårögd bara av tanken på min lilla fina familj. Och tänk. Jag tror att vi fått en sovbebis den här gången.

En vecka och en timme

Du ligger i mitt knä. En vecka och en timme gammal. Det har varit en vecka till bredden fylld av känslor. Jag älskar dig så ofantligt mycket, min lilla dotter. Du är så liten och redan så självklar i vårt liv. Tänk att det var just dig vi väntade på.

Fredagsmyyyyyyz

Förra fredagen undrade vi och hoppades, liksom de föregående tre fredagarna, på att vi skulle få se nästa veckas Gladiatorerna och På Spåret med bebisen på magen i stället för i. Nu gör vi det!

13 februari, livets ytterligheter

13 februari 2012: svängde höger på Ringvägen.

Ultraljud för att bekräfta missfall. När jag kom hem hände det, och jag bokstavligen spolade ner drömmen i toaletten.


13 februari 2013: svängde vänster på Ringvägen.

Återbesök på bb, med en idag 3170 gram underbar liten bebis. Så förälskad att det skär i hjärtat och bara så innerligt lycklig. Tänk att det var henne vi väntade på. Hon är värd precis all väntan och längtan, klockan fyra-ångest och oro.

130209

Lyckligt mitt i natten-vaken. Tittar på min sovande, underbara make och vår sovande, underbara, nyfödda dotter.

Älskade lilla barn. Välkommen till oss.

Kan i alla fall känna..

..att magen är fin så här tre dagar över tiden. Du gör dig bra där inne, alltså rent estetiskt, lilla bebis. Men det är inte bra för din mors psyke. Det är helt normalt att gråta vid fyra-fem varje ny övertidsnatt va?

Är det därför du inte kommer ut..?

I så fall är du så klok, så klok. RS är en hemsk sjukdom för väldigt små människor.

Och så hostar och nyser hela Sverige, rapporterade Aftonbladet igår. Fyra stora virus härjar, det är visst en värre krasselsäsong än någonsin.

Mamma och pappa har timat din födelse lite dåligt, men det är för att vi längtar så enormt mycket efter dig!

Fotografiska med en Loka Naturell

Nä nu försöker jag vända denna dag-usling rätt.

Men hur svårt ska det vara?

Efter tre hoppfulla kvällar och en än mer hoppfull morgon kom så en fullkomligt hopplös kväll. Och natt. Enda stället det gör ont på nu är i halsen, men det gör å andra sidan rejält ont.

Projicerar nu, sedan EN TIMME tillbaka, all min frustration på den FÖRBANNADE plogbilen och dess FÖRBANNADE pipljud.

Det här är inte roligt.

En liten bit, bara för att känna smaaaaaken

Sjukt långt bort. 80%-ig choklad, så meningslöst att jag närapå grät i lördags (riktig bottennappsdag) när jag såg att den enda choklad vi hade hemma var just en sån.

Jag vill ha kvantitet. Massor. Fullt i munnen liksom. Bäst är "sockerbitar" med chokladöverdrag, ger bra med tuggmotstånd och det räcker med två samtidigt för att få den där effekten jag vill åt. Gud, jag låter ju helt ätstörd! Verkligen tur att detta begär kommit nu senaste veckan och inte tidigare. Hoppas att Å DET SNARASTE kunna återgå till mitt måttfulla, tråkiga "en bit för smakens skull".

Välkommen, bebisen vår. Mamma har precis sprängt toppvikten och vill helst inte gå upp mer nu.

5/2

Vaknade lite sur. Men inte orolig!

Igår gjorde vi tillväxtultraljud och visst är bebisen lite mindre än genomsnittet, men mådde alldeles utmärkt. Allt fint, bara bra. Mycket psykologiskt (psykiatriskt? ;) ) bevandrad barnmorska gav oss "extra allt".

Men igår kväll kände jag mig nästan säker på att det var på gång, hurra! HURRA!!! Åt två rejäla portioner pasta, slocknade vid nio, vaknade av ont i magen vid två. Hurra! Nej! Bara hungrig.

Nu så lugnt, så lugnt.

Två falsklarm i natt. A hade inte vaknat, han bara pratade i sömnen. Och sammandragningarna avtog. Men jag vaknade så glad idag, kroppen har börjat jobba och A har för andra förkylningsomgången sovit sig genom krupphosta. Han som annars ägnat timtals åt väsandning de där (sällsynta) gångerna han blir sjuk.

In sprang han till oss i morse, ville kolla vilka som var där. "Äsch, jag trodde ni skulle födda bebisen i natt!".

39+5 idag, och om man får tro min smarta telefon så föds vår bebis i morgon.

Mitt i natten-vaken, igen

Mitt i natten-vaken. Vaknade av stark sammandragning. Vrålhungrig, kissnödig och lite nervös. A blev sjuk ikväll igen, han som brukar vara den friskaste av oss alla. Hör hur han skällhostar ibland från sitt rum. Snart kommer han nog vakna och komma in till oss. Jag tog en shot av hans hemmagjorda Dunderhonung (jag gör den till dig mamma, för då kanske du får ont i magen!!) innan han gick och lade sig, sa att den kanske funkar så bra att mormor och morfar får komma hit i natt, trots att du är sjuk! Spännande, tyckte han. Puh.

Lilla gubben, han blev stor idag. Denna underbara dag som bjöd på strålande sol och gott kaffe på baksidan med grannarna. Han kastade toalettringen helt plötsligt, han som alltid varit rädd för hål och så sent som häromdagen sa att han skulle behålla den där ringen tills han blev arton, kanske nitton år. "Man är väl ingen toalett-mås, heller" stoltserade han idag. Jag vill aldrig berätta att det heter mes. Vi jublade och åkte direkt till leksaksaffären, och oj vad han gick länge i gångarna innan han valde en present.

 

I morgon (idag) blir det vab. Eller förlossning? På något vis får vi i alla fall säga hej till vår bebis. Barnmorskan bokade faktiskt in ett tillväxtultraljud till eftermiddagen.

Jag tänker på den där natten för fyra och ett halvt år sedan. Det började såhär då. Sen satt jag vaken, på helspänn hela natten, och kände hur sammandragningarna kom tätt. Utan smärta, men tätt. Framåt morgonen somnade jag och på eftermiddagen började det om igen. Ett halvt dygn senare föddes A. Är vi där igen? Jag har hela tiden tänkt att det ska börja med slemproppsvarning ett par dagar före, som med A.

Jag räknar timmarna till rusningstrafiken, stan korkas igen om cirka sex timmar. Kanske kan vi lämna en stund på förskolan om det kniper, om mormor och morfar fastnar i trafiken? Det kan vi nog.

Vi får se. Jag känner mig lugn, trygg och glad. Oavsett om den där sammandragningen, som nu följts av flera, är startskottet eller ej så får vi snart träffa vår bebis. Jag längtar!

Och nu vaknade vår lille kruppkille, nu ska jag mamma mig riktigt, riktigt bra.

mental övertid

Det här med oro.

 

Varje gång jag pratar om bebisen, om drömmar och längtan, så gör jag det med ett sting av tänk om det inte går bra. Varje gång jag och G pratar med A om hur det ska bli när bebisen kommer till oss, är jag orolig att det inte ska komma någon bebis till oss. Att vi ska få åka hem med tomt babyskydd. Min ångest ska inte gå ut över A:s rätt till förberedelse, men några gånger varje dag är jag livrädd. Jag tillåter mig att vara det. Det är ett år sedan jag testade positivt med lilla oktober som inte blev, ett helt år har vi uppfyllts av tankar på graviditet, sorg och så graviditet igen. Min skräck är att det blir ett år till.

 

Det är ju därför den här sista tiden före förlossningen känns evighetslång. Vi är så nära, så nära. Men när man nästan kan ta på drömmen är det otäckt också. Någon centimeter skiljer mina händer från vår lilla bebis kropp. Ändå är h*n mer avlägsen än någonsin, just för att h*n är så nära.

 

Magkurvan har vikit av lite, stått nästan still de sista veckorna. Inte på grund av att bebis har sjunkit ner och fixerat sig, för det har ännu inte hänt, utan på grund av...: Ja vaddå? När A föddes var han oväntat liten, trots att magen följt mittenkurvan precis hela vägen. Det oroar mig. Barnmorskan säger att det ser bra ut, att allt är normalt. Bebis härjar i magen. Ändå, den där oron. Den som inte kan försvinna utan en frisk och glad bebis i mina armar.


Bra sak idag: Vårsalongen med en av mina (gravida) bästisar. Tänk, de är gravida båda två! Vi är gravida alla tre!

Imorgon är en annan dag

Det är konstigt att förlossningen känns längre bort än någonsin, trots att den är närmre än någonsin. Analyserar allt, inte ett tecken.

Jag längtar så himla mycket efter vår bebis.

Livrädd att något ska gå fel, vill inte gå över tiden. Var nära tårarna hos barnmorskan idag. Trött och sliten. Värk men inga värkar. Sämsta kombon!

Om det inte startat inom en timme är jag på mental övertid. Tuffare än väntat.

Det är nämligen lite skillnad på lägstanivå och "min nivå".

Att efter 55 minuter i telefonkö bli avsnäst med ett "någon från rätt avdelning ringer upp dig inom 48 timmar" ger mig flashbacks till 2008 års närapå intatuerade ord från Försäkringskassan:

"Men är du SÄKER på att du har ett jobb?" Eh, ja.

Så snälla Försäkringskassan, jag har sovit dåligt och är inte på humör. Kan ni nu bara ta och rätta till min inkomst så där som ni lovat att göra vid fyra tillfällen? TACK PÅ FÖRHAND (?).

Väntan

Har nu läst (typ) varenda ord i alla delar i dagens tidning. Gjort en skål fruktsallad. Satt igång en tvätt, förberett middagen. Ska nu eventuellt sova en stund.

Förberedelser

Kolhydratladdade igår med en rejäl portion Carbonara, men helt utan känningar får jag nog inse att kolhydraterna hinner gå ur kroppen innan bebisen vill komma ut.

8 dagar kvar till beräknad födsel.

Brev till B.

Vad vi längtar efter dig!

Idag är det precis sju månader sedan vi fick veta att du finns inne i min mage, och aldrig har sju månader varit så långa. Nu är det snart dags för dig att komma ut och vi är så förväntansfulla. Jag, pappa och A. Och mormor och morfar och farmor och farfar och morbror och farbror och jättemånga andra också. Idag var jag, mormor och din storebror hos barnmorskan och lyssnade på ditt hjärta. Det slog så fint, så fint. A sa att det lät precis som musik.

kommer du till oss innan
knoppen slår ut?

Nu tar du nästan all plats i min mage. Din rumpa är precis under mina revben och så sparkar du mig på höger sida. Du har ryggen åt vänster och huvudet nedåt. Du bökar och står i, framförallt på kvällarna. Och så väcker du mig på nätterna, du gör mig både kissnödig och hungrig. När jag går ner till köket brukar jag tänka att du och jag är på nattpromenad. Att vi är där i köket båda två och det är så mysigt.
   Och vet du, du gör mig jättevarm också! Stackars pappa fryser jättemycket, för du och jag måste sova med fönstret öppet. Och den här vintern har varit väldigt kall, idag var det strålande sol och femton minusgrader ute. Och så hickar du, massor! Det gjorde A också när han låg i min mage. Ja, det gör ju alla små små bebisar. Men du och din bror är ju just våra speciella små bebisar, med just er speciella, extra söta hicka. Mammas och pappas två barn, de bästa vi någonsin kan få. Vi älskar dig redan.

Din säng är färdigställd, ditt skötbord ihopsatt. Det ligger pyttesmå kläder i dina lådor och vi är redo för dig. A frågar varje dag om det inte är dags snart, om jag inte börjar få ont i magen nu. Åh, jag längtar så himlans mycket efter dig! Jag är så nyfiken på dig. Vem är du? Hur ser du ut? Och så min och pappas stora fråga: vad ska du heta? Snart vet vi!

fylla på och dra ifrån

Sällan har jag känt mig mer som superhero än idag (men jag hoppas kunna skriva det igen inom ett par veckor). I söndags kväll, när det stod klart att A för ovanlighetens skull blivit sjuk, blev jag så himla orolig. Jag, vi, försöker tanka A full med föräldrakärlek nu. Tänker att det är bra inför stormen som komma skall. För det känns som om vi nu lever lugnet före stormen. A är mer harmonisk än någonsin, och vilken bra timing det är på det, jag är äntligen långsam och lugn, och vi har roligt tillsammans alla tre-som-snart-ska-bli-fyra.

 

Men i söndags: Hur sjutton ska jag, ensam, orka fylla på mer än jag tar från den där kärleksbufferten? 

 

A går nu fyra dagar på förskolan, 9-15:30, i veckan. En dag är mormordag. Jag vilar, träffar vänner och orkar vara (en bra) mamma när han kommer hem. Vi har supermysiga morgnar och helt okej eftermiddagar. Väldigt trötta kvällar. Och på kvällarna, då blir jag så rädd att jag nallar för mycket på bufferten. Då när jag hummar och inte riktigt orkar FÅNGA DAGEN (A:s dag), inspektera projekt och lämnar så gott som allt ansvar till G. Lägger mig på sängen och ler matt till svar på de hundratals meningar som vår energiske gosse levererar. Ser besvikelsen i hans ögon och får en filt över magen. En puss och orden: "sen när bebisen är här, då kommer du orka leka mer med mig!". Ja min älskling, det ska jag orka! Det måste jag orka.

 

Och därför är jag så glad nu, när det är en timme kvar tills G kommer hem, A och jag har klarat av två dagar med mer påfyllnad än dränering och i morgon, då är han pigg nog att gå tillbaka till förskolan.

Mjukisbyxfasen, 37+5.

Hade fikagäster i helgen, en av A:s nya förskolekompisar med familj. Jag försökte klä mig respektabelt, men det gick inte. Inte heller kan jag ha mina ringar längre. Och jag tror att jag får ont i nacken av att ha dem runt halsen. Svag!? Men jag står ut, vägrar gå utan.

I morse berättade G att han hade tänkt filma mig igår kväll, jag hade snarkat så högt att han inte hörde vad som sas på tv:n. Han ville dela stunden med mig. Fy fan. Just det här att inte kunna kontrollera sin kropp, jag avskyr det. Att inte kunna vända mig som jag vill, sova som vanligt och nu dessutom SNARKA. Usch. Välkommen ut nu, bebisen vår!

Stor-ungen min

Jag älskar På Spåret, men just nu älskar jag Gladiatorerna mer. A har blivit stor, får vara uppe på fredagarna och se hela. Han är så trött att ögonen går i kors, men klarar det. Popcorn och riktigt svennigt fredagsmys. Tio minuter kvar och jag längtar!

Och eftersom jag sov en rejäl eftermiddagslur så kommer jag orka se PS efter att A somnat. Win-win!

Klyschig och harmonisk

Mamma är här nu

redo vecka 35 vs redo vecka 37.

Vecka 37 och jag känner mig som en enda stor mage. Njuter. Njuter av att vara gravid, kanske är det sista gången. Ja, troligen är det sista gången. Jag vill krama ur det sista ur den här fantastiska perioden av livet. Den här perioden när vi njuter av att vara en liten tre-men-snart-fyra-familj, lugnet och drömmarna om hur det kommer att bli att vara en till. Vi längtar så mycket. Men de här sista veckorna, åh vad de är fina.

 

Svettas (G kom i samspråk med nybliven fader, och de båda hamnade i omedelbart genomfruset samförstånd. Jämförde antal nackspärrar), nässprayar och knaprar Alvedon på natten. För nu gör det ont. Fogarna, ryggen, fötterna. Tack och lov, inte lika stora fötter den här gången. Knappt någon (synlig) extravätska alls. Ändå väger jag mer än jag någonsin har gjort, förra veckan vägde jag in mig på samma vikt som jag hade när A just skulle födas. Då hade jag gått upp 19 kilo, den här gången kanske 13.

 

Jag börjar närma mig redo. Vad nu redo är. För några veckor sedan betydde redo att alla saker låg på sin plats, att det inte fanns ett dammkorn, inga vissna blad. Att vi fått till A:s rum, att bebisrummet var kittat, att alla inköp var gjorda.

 

Nyss gick jag förbi smulorna på köksgolvet, tänkte att jag tar dem sen. Om jag orkar. Kanske kan mamma göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. För några veckor sedan torkade jag trappan med våtservett, de senaste dagarna har jag noterat att det börjar bli rätt dammigt där. Ska kanske fixa det framåt eftermiddagen. Om jag orkar. Annars kanske mamma kan göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. Skrivbordet jag sitter vid har en del osorterade papper. De ligger inte ens i en snygg hög. Jag bryr mig inte. Det enda som är viktigt är vi.

O-ro

Tiden rusar.

 

Jag har känt mig så stressad, så stressad. Inte redo, full av intryck och sprickfärdig av frustration.  Stressen över kommande förlossning, bebis. Tänk om vi bara gör bebisar som inte sover? Jag måste vila! Ställde in nyårsresan, bästa beslutet. Man får visst vara ego i vecka 35. Tankar på att min uppladdning inför A:s födelse var milsvid från denna. Då: åtta lediga veckor av sol, långa promenader och god sömn. Nu: med lite tur fyra veckor. Solen har inte visar sig på två veckor och jag sover som en kratta. Jag är trött, har känt mig på gränsen till utmattad. "Spring" i benen, men en kropp som inte samarbetar. Sammandragningar. Lindrigt ändå, men långt från hur jag dansade mig igenom graviditeten med A. Mitt enda riktmärke.

 

Sedan: en öppning. En helt egen torsdag, trots A:s jullov och G:s jobb. Jag gjorde så som jag gjorde när jag väntade A. Tog bussen till samma hållplats, köpte en latte på samma ställe och vandrade samma sträcka. Lite kortade den här gången, men ändå. Samma väg. Det var något djupt psykologiskt i den resan. Någonting händer i kroppen nu, någonting bra och som jag har längtat efter. Jag skärmar av. Tappar tråden, avbryter och glömmer svara. Äntligen. Bubblan, du är välkommen.