Vecka 37 och jag känner mig som en enda stor mage. Njuter. Njuter av att vara gravid, kanske är det sista gången. Ja, troligen är det sista gången. Jag vill krama ur det sista ur den här fantastiska perioden av livet. Den här perioden när vi njuter av att vara en liten tre-men-snart-fyra-familj, lugnet och drömmarna om hur det kommer att bli att vara en till. Vi längtar så mycket. Men de här sista veckorna, åh vad de är fina.
Svettas (G kom i samspråk med nybliven fader, och de båda hamnade i omedelbart genomfruset samförstånd. Jämförde antal nackspärrar), nässprayar och knaprar Alvedon på natten. För nu gör det ont. Fogarna, ryggen, fötterna. Tack och lov, inte lika stora fötter den här gången. Knappt någon (synlig) extravätska alls. Ändå väger jag mer än jag någonsin har gjort, förra veckan vägde jag in mig på samma vikt som jag hade när A just skulle födas. Då hade jag gått upp 19 kilo, den här gången kanske 13.
Jag börjar närma mig redo. Vad nu redo är. För några veckor sedan betydde redo att alla saker låg på sin plats, att det inte fanns ett dammkorn, inga vissna blad. Att vi fått till A:s rum, att bebisrummet var kittat, att alla inköp var gjorda.
Nyss gick jag förbi smulorna på köksgolvet, tänkte att jag tar dem sen. Om jag orkar. Kanske kan mamma göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. För några veckor sedan torkade jag trappan med våtservett, de senaste dagarna har jag noterat att det börjar bli rätt dammigt där. Ska kanske fixa det framåt eftermiddagen. Om jag orkar. Annars kanske mamma kan göra det i stället, hon ska ändå hämta A idag. Skrivbordet jag sitter vid har en del osorterade papper. De ligger inte ens i en snygg hög. Jag bryr mig inte. Det enda som är viktigt är vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar