Vaken mitt i natten. På ett lyxigt hotell, i ett lite för varmt rum, efter en underbar dag drömde jag en förfärlig dröm. Nu kan jag inte somna om.
Älskade, älskade A. Jag börjar så som vi brukar säga till varandra. Jag älskar dig.. över alla träden, över alla bergen och liftarna, över flygplanen, Finland, Mallorca och Filippinerna, och Eiffeltornet, över alla molnen och över den där regnbågen vi såg när du flög för allra första gången. Hela vägen till Afrika älskar jag dig, och tillbaka igen..
De senaste dagarna har varit lite kämpiga för dig och mig. Vi har bråkat mycket, vi som så sällan grälar. Jag tror att du har börjat närma dig en period av snabbare utveckling, efter att ha haft en lång lugn period. För det funkar ju så. Lugnt och fint, sen stök och oj hur gör vi nu? och sen ett jättehopp i din utveckling.
Den här gången har jag inte riktigt hängt med och orkat stå pall. Förlåt. Från djupet av mitt hjärta, förlåt för att jag inte orkat så som en förälder ska orka. Jag har gjort mitt bästa, och jo, globalt sett är det nog bättre än genomsnittet. Men det duger inte för mig. Det ska inte duga åt dig. En uppmaning nu:
i viktiga frågor: Låt inte halvdant duga åt dig.
Jag har en bebis i magen. Du ska äntligen få bli storebror. Om några veckor ska du få veta. Vi längtar! Ditt lilla syskon i magen är anledningen till att mamma varit så trött. Och som du varnade för ett tag sedan: "man ska inte vicka på mamma, för då kanske hon kräks på dina leksaker". Men det börjar bli bättre! Äntligen! Som jag längtat. Jag vet att du känner av mig på ett litet kick och du får under inga som helst omständigheter tro att mitt mående beror på dig. Men det pratar vi om varje dag. Varje dag lovar jag dig att mamma inte kommer vara trött så länge, innan sommaren är slut är jag som vanligt igen!
Men dagarna är längre för dig, och vad är egentligen slutet av sommaren? Jag hoppas och tror att det går snabbare. Men jag har inte vågat lova. Jag vill inte längre vara en trött och tråkig mamma, en sån som man ritar av och sedan gör ett kryss över. Jag tänker inte vara en sådan mamma. Vi bestämmer det nu. Sommaren får "vara slut!".
Den här helgen är du hos farmor och farfar och har en välbehövlig paus. Igår kväll låg pappa och jag på en filt vid Djurgårdskanalen och pratade om föräldraskap och konflikter. Undrade om farmor och farfar och mormor och morfar gjorde likadant när vi var små: smidde planer för vår uppfostran? Vi ska bemöta den här trotsomgången med massiv kärlek. Sova ihop, tanka kärlek på natten och vakna tillsammans. Fortsätta sätta gränser (även om det, i ärlighetens namn, varit lite väl många överträdelser av absoluta regler de senaste dagarna -men regler är ju till för att testas) men även i trotsperioder gäller det att känna sig mer duktig än dålig. Du ska alltid känna dig mer duktig än dålig, om vi får bestämma. Gäller även oss.
Livet är ibland stort och ogreppbart när man bara är nästan fyra år (och även när man är nästan trettioett och trettiofyra). Men du ska veta att vi finns här, och att vi älskar dig över allt.. ..och tillbaka igen!
