onsdag 4 juli 2012

9+2 i oroslandet

Åh, denna oro. Jag vågade mer för bara två veckor sedan. Då planerade jag, drömde.  Kände mig hel, säker. Nu är jag så rädd, så rädd. Och trött. Och illamående. Efter ultraljudet har G knutit an på ett helt annat sätt än jag. Han klappar och gullar på den där magen som ännu inte finns, medan jag numera måste anstränga mig för att känna. Jag vill ha (ta) tillbaka känslorna.

Det var bra i en vecka efter ultraljudet, sedan närmade vi oss den tid då moderkakan börjar ta över försörjningen till bebin och missfallsrisken ökar igen. Otroligt läskigt. När vecka 9 var över andades jag ut, tills jag läste att det är precis lika illa i vecka 10. Nej jag googlar inte missfallsrisker, jag är inte galen. Försökte bara stilla min oro. 



3 kommentarer:

Jessica sa...

Kram och hoppfulla tankar till er! <3

Maria Z sa...

Det kommer att gå bra den här gången. Det är liksom bara så. Allt kommer gå bra. Det är färdigt med olyckor nu. Jag vet det!

KRAM!

Quercus sa...

Tack kära ni!